RHättegångs:Handlingar. (Ferts. fr. N:o 79.) 1:o Om uppträdet Päskdagen 1834. Vice Past. Nils A. Andersson hade troligtwis nägen Söndag före Påst genom fungörelse utsatt confirmation med 1854 års Natiwardsungrem till 1:ite Söndagen efzter Påsk, hwilken han ämuade forrätta Prof. Ederstein predifade Päskdagen och tillfåm agaf derefter i famman: hang med öfrige kungörelser att han fom en tid vå egen begäran Haft v. Pastor, nu mr oförbindrad att sjelf öf wertaga embetsförwaltniagen, att de af församlingen, som hes Pastor hade näget att encraga skulle derföre wända sig till Eberstein ach ej till Andersson samt att conufirs mationen icke komme att äga rum förrän Pingst säsem wanligt warit då Professern sielf ämnade dels underwisa dels coufirmera. DÅ Profeesorn nedstigit ur vredifstelen framgick Pastor And rajon midt framfer altarskranfet uti cheret od) törjade talartill det utgående eller fammans strömmande felfet och Professern, fom, utan att jag funz de fe henom, treligt wis befann sig på wågen till facriftiz gan, wände om och fom med brädskande steg och utt uppe rörd sinnesstänning helt nåra intill Past. Ånderssen. — Denne dreg fig, sasem vet föreföll mig, näget bestört eller förlägen tellbafa. Professern förebrårre Pastern med hög röst hans beteende med nnaefärl gen följande ord: Jag förbebäl er mig att Pasteru id: fler mig i embetet eller contramanderar miua ordreg Pastor swarade något fom jag ej funde uppfatta. En allmän rörelse uvpstod ibland folket. Pref sjern äberop de det fullmaft han fått på Pastoratet och bad felfet oflågsna fig samt att det skulle lyda henom och ide Paster Ande sson. Från Orgellåfe taren åfdg jag och hörde d tta, twarnnder jag sefte af: lägana mig. Allt detta sör föll under en ganska fort tid, hwilfen jag ej närmare fan bestämma och Professorn af: lagsnade fia, hwarwid j.g hörte Paster Andersson yttra att den bestämta consrn at onen, fom han helst, för det dryga answarets skuld, nill slipra, komme att, fom Anz dersson bestämt, att försig å nätta Söndagen efter Päsk, famt att han ej härifrän fi tf funde befria fig (eller nä get dylift) säläng: DomsCapittet ej befriat Honom från Pastoralwården lsärstädes. Den församlade menigheten blef qwar, ätminstone det allra största avtalet af densamma, och jag, fom från bör: jan söft aflägsna mig, men hindrad dets af trängsel dels af förwåning och apfifenhet fann Professern mid min ut fomst ur fyrkan redan utom kyrkegärden på wägen hem till fina rum. Pastorn auställde derefter forhör med Nattwardsbarnen uti fyrfan. Om Profes oru wit rörve Parern eller icte fan jag ej urvpiysa; men då jag hörde berättas att Professorn skulle hafwa funuffat Pastoru, frågade jag honom en dag fort efter ifrägawarande urpträde härom, da Pastorn gaf härtill ett nefande swar. 2:o Om visitationen i Karups kyrka i slutet af Jnni månad 18314. . Når visitationen i kyrkan börjades gif un mera aflidne Bygamästare Wessessen beställsamt omfring och hwiskade till ån en än en annan af de församlade socknemännen. Sedan detta en stund vasserat git Professor Gberstein fram till Visitator Prosten Cedergren ech på ett sätt, som i mitt tycke alls icke funde anses stötande eller får randa med ödmjuka både ord och åtbörder söfte fästa Vi: sitators uppmärfsamhet på Westessons tillgörande troligt wis säsom den der wille uppwigla folfet, hwilfet han och utan allt twifwel gjorde. Vistator slog dä i bordet med sansdosan i hand ech gaf med sträng åtbörd ech härda ord ungefärl. detta swar: Herr Professor! — Jag för: