.GAii sf) (Insändt.) Unganöns klagan. (Efter Schiller.) Den ekskog susar, De skyar gå, Den ungmö sitter Den strand uppå, Sig böljorna bryta så hårdt, så hårdt, Och klagande ser hon i natten bort, Så tårefull blicken är vorden. Mitt hjerta är krossadt, Allt öde är, Och mer att önska Ej gifves här. Ditt barn, Du Helige, återtag, Jag smakat den timliga lyckans behag, Jag lefvat och älskadt på jorden?. De tårar, de hålla Förgäfves sitt lopp, Alt klaga, det väcker De döda ej opp, Men säg mig, hvad läker ett sörjande bröst, När borta från jorden är kärlekens tröst, Mig den Himmelska måste behaga. Låt tårarna hålla Förgäfves sitt lopp, Al klaga, det väcker Den döde ej opp, Den ljufvaste lycka för sörjande bröst, När borta från jorden är kärlekens tröst, Är af kärlek lida och klaga. J. G. D.