(Jnsändt.) De tre Jndianerne. (Efter Nicolaus Lenau.) Himlen wredgas swårt i åskedunder, Twingar mången jättesek gå under, Öfwerröstar Niagaras stämma, Och med sina blixtars spön af lågor Piskar oftare de hwita wågor, Mit de rasande sitt flöde hämma. Jndianer stå på strandens lutning, Lyssna åt orkanens wilda tjutning Och åt dödsförskräckta skogens böner; Gubbe är den ene, grå i håren, Under wreden icke böjd af åren, De twå andre gubbens starka söner. Sina söner gubben nu beskådar; På hans blick sig natten mer bebådar, Än på molnen, hwilka himlen swärta; Wildare det ses ur ögat blixira, Än från skyarne, som sönderbrista, Och han talar af ett upprördt hjerta: We de hwita! We och ewig oro Ät hwar bölia, hmarpå lugat de forn, SDigca ean RE fee KISA Rag — wit 14: 4.. r, od 1 1 . 2 typ —c9 TG Å, SET San ES