uftl unlber vet Mall r1tval 171ss ÄFF chawotten utanför fängelset. Då man om norgonen kom för att förkunna honom, att han nåste bereda fig till döden, låg han ännu i )jup sömn. Kl. war 73, då fängelsedirektören, generalinspektören och chefen för fäferhetåpolis en, tillika med abbä Hugon beträdde hans fåns gelfe för att bringa honom budskapet. Det war åbbe Hugon, fom förkunnade honom att hans ansöfan blifwit förkastad. Wid abbeens första ord skakade Verger på hufwudet och utbröt: Cest impossible! Då abbå Hugon derefter upprepade, att det icke gafs något hopp mera för honom, räfade han ett obeskrifligt raseri. Men jag will ide dö! — utbröt han — det är omöjligt! Jag will lefwa! J hafwen icke rått att beröfwa mig lifiwvet! Abbe Hugon försökte allt möjligt för att lugna honom, men Berger hörde ide på honom, och den scen, som tilldragit fig inför assisrätten förnyades. Fåns gelsedirektören lade fig derpå emellan. (Sif mig ännu en timmal! — utbröt Berger, — blott en enda timma! Man swarade honom att det war omöjligt. Godt! — ropade han i det rysligaste raseri; — jag will ide dö — jag skall förswara mig! J funnen döda mig här; men jag will ide gå härifrån! Han höll fig fast wid fin fång och wägrade att stiga upp. Hans tolf fängelsewaktare måste anwända wåld emot honom; i början gjorde Berger det håftis gaste motständ, men då han såg, att detta war onyttigt, fann han fig slutligen i sitt öde. Skarprättaren afhemtade honom kl. 73 för att afklippa hang hår. Berger wille först göra motständ; men skarprättaren förklarade att han hade medel i händerna att straxt tämja honom, hwarpå Verger gaf efter. Operationen gjorde ett fruktanswärdt intryck på honom; hans ans sigte undergick en betydlig förändring, och han syntes inom några minuter hafwa blifwit fems ton är äldre. Då skarprättaren fade, att han borde fatta mod, swarade han förtwiflad: ÅJag önskade fe, om ni, fom år så stor och stark, funde fe döden i ögonen utan att blefna. Abde Hugon närmade fig derefter Berger änyo och förmådde honom efter ett långt motftånd att emo:taga absolution. Ett par minuter före fl. 8 lemnade Verger fin cell; han gick emels lan skarprättaren och abbeen. Berger syntes nu mera resignerad. Då han tog afsked af fångelsedirektören, begärde han emellertid ännu en gång en timmas uppskof. På den korta wågen från fängelset till schawotten mumlade han några ord, såsom Amende honorable .... Plus tard?. ... Då han fåg fear wotten, skälfde han få att han måste bäras upp: för trapporna. Då han kommit upp derjpå, kysste han korset, omfamnade abbsen och utrvs pade derefter twå gånger Llefwe Chriftus! Ett ögonblick derefter hade han upphört att lefwa. — En märkwärdig rättegång. Från Chris stiania skrifwes under d. 27 Jan.: J förra weckan dömde högsta domstolen i ett mårkhvärs vigt justitiemål. Uppsyningsmannen wid Dans kert Krons stiftelse i Bergen, Meyer, 55 år gammal och gift, blef är 1854 förälskad i fin tjenftepiga, och oaktadt hon ide wisade fynners lig sympathi för honom, dref han henne dock genom hotelser och misshandlingar till att omfis der gifwa efter för hans passion. Denna war emellertid, ehuru utan all orfaf från pigans fis da, förenad med en få häftig jalousi, att Meyer, för att ständigt hafwa henne under kontroll, borrade hål i taket och wäggarne till de rum i hang hus, hwarest hon uppehöll fig, liksom han, då pigan i lofligt ärende gick ut, lät obferwes ra henne af spioner, hwilka han åter sjelf be wakade. För att göra flut på detta förhållans de, utwerkade Meyers hustru, efter många fwå righeter, att pigan uppsades och redan samma års höft tog tjenst på en gård i närheten af Bergen. Meyer gjorde allt möjligt för att