rikesministern d. 21 SU meddetat SSPETSS, PM spanska regeringen antagit Frankrikes demedling i def twist med Mexiko. D. 25 d:s wäntades konung Otto af Grek land i Wien. — Storvisiren Ali Pascha har lemnat denna hufwudstad och anträdt resan till Konstantinopel. Frankrike Marskalken Pelissier har insändt en d. 6 Juni daterad rapport, hwari han meddelar uns derrättelse om den ceremoni, fom egde rum i engelska högqwarteret i anledning af öfwerlems nandet af Batb-ordens insignier till åtskilliga franska officerare. Lord Gough, f. d. general en chef i Jndien, war af drottning Victoria delegerad att werkställa ceremonien. Efter dens na hölls en revy öfwer engelska trupparne, hwarz efter man intog en kollation hos general Cor drington. Skålar utbragtes för drottningen, prins Albert och kejsaren, och man uttalade sin sympathi och fin hjertliga aktning för hwaran: dra; desgfa fånslor, skrifwer marskalfen, fom förena den engelska och franska, armeen, och fom hafwa blifwit befästade genom en fortsatt dag: lig sammanwaro, har måhända aldrig uttalat fig mera innerligt än wid detta tillfälle. England. Afsändningen af trupper och krigsförråder till Canada fortfar. I Dovre inlastas till af: sändning 5000 gewär, och en mängd yllna tåeken och winterkläder hafwa blifwit expedierade från Tovers magasiner till Woolwich och Dept ford, för att derifrån gå widare till Halifax och Montreal. Utom de trupper, fom redan bes finna fig på wäg till engelska Amerika, hafwa nyligen 4 infanteriregementer och 6 fåltbatterier erhållit order att hälla sig färdiga, och i några tidningar omtalas rykteswis att regeringen er: nar förstärka armeen i nordamerikanska foloni: erna med afdelningar af tyska och fårveitger legionen. Sir Edmund Lyons skall enligt Iimes på grund af fina utmärkta förtjenster i kriget upptagas i pär-ståndet. Det skall således blifwa den enda påravärdighet fom blifwit utdes tad såsom belöning för förtjenster i ryska fris get. Amiralen ffall emellertid oaktadt fin nya wärdighet, fortfara att föra befälet öfwer flot ran i Medelhafwet. 2 —— a Å Pehr Wallgren. Nekrolog. J en fattig torparestuga i Wermland, i wår Tegnrs hembygd, eller fom han sjelf kallar det jernbärareclandet, inom Ölmestads socken föds des d. 1 April 1798 foldat-fonen Pehr TVall: gren. Ett wettgirigt barn och af naturen bee gåfwad med goda anlag för studier war han fin arma moder synnerligen får, hwilken icke sparade den sista skärfwen för att hålla gossen i skolan, wäntande i honom sitt blifwande ål: derdomsstöd, hwilket oc skedde. Men den fat: tiga stugan blef sonen för trång och han längs tade till en annan ort för art få en bättre un: derwisning. Tå tog den fattiga modren g08sen wid handen och wandrade med honom till Linköping, der hon hört omtalas, att dimaran: de biskopen derstådes dok or Carl v. Rosenstein omfattade med synnerlig frikostighet alla fat:s ar barn. Wid ankomssen till Linköping begaf 1012 och sedermera På Qymnastum obctstades. Efter att hafwa mål genomgått den föreskrifna kursen demitterades han 1821 till Upfala lårofåte, der hans wälgörare då intagit erfebiffopsstolen. Han blef nu student och omfattades med samma godhet som förut i erkebiskopshuset. På den wördige fadrens tillstyrkan beslöt han att egna sig åt presteståndet. Wid samma tid intråffade, att Wisby Domkapitel hos erfebi skopen anmälde en prestbrist inom stiftet med anhållan, att från erkestiftet få bristen afbul: pen. Med anledning häraf försändes ftuderan: den Wallgren till Gottland med erkebiskopens förord och blef efter derstädes undergången preftz examen prestwigd i Wisby domkyrka af bdiftos pen dr Eberstein d. I Maj 1824. Den gamle wördnadswärde patriarken, utan att ana det, inwigde då till det heliga fallet fin sondotters blifwande make, och händelsen wille, att förfat taren till dessa enkla minnesord skulle äfwen såsom assistent lägga fin wälsignande hand på den blifwande mågens hufwud. Fyra År der efter blef Wallgren domkyrkoadjunkt i Wisby och i fådansegenffap en daglig gäst i i bilfopss huset, der äfwen den sexåriga sondottren Rosali befann sig, ett särdeles älskwärdt barn. — En händelse silldrog sig då, som kunde bli ämne för en wacker roman, — den lilla flickan hade hört Wallgren beklaga fig öfwer fina fattiga föräl: drars bekymmersamma ställning under önskan, att kunna sända dem en hjelp i nöden. Det fromma barnasinnet rördes deraf och hon frame tog sjelfmant några silfwerpenningar, fom mors fadren gifwit henne, och bad Wallgren fånda dem till fina fattiga föräldrar. Denna barnss liga, offrymtade wälmening gjorde på Wall grens hjerta ett outplånligt intrycd, få att han derwid fattade ett hemligt beslut, att, om Förs synen få skickade, skulle Rosali och ingen annan bli hans brud; och Försynen wille få, att dens na hang önskan skulle en dag bli uppfyld. Genom sitt lätta och förbindliga umgåne gessätt wann han många wänner och gynnare inom Wisby domkyrkoförsamling, hwarpå han emottog ett ojäfaktigt bewis genom enhällig fal: lelse till stadskomminister derstädes 1830. Ett år derefter blef Ekstads fonsistoriella pastorat Ile: digt genom prosten och ordend-ledamoten Tok modins död. Med den dubbla tjenftårsberåfning, fom han under några års tid åtnjutit i egenskap af fångpredikant, hade han försvårf: wat fig så många tjenstår, att han genom en lycklig tillfällighet kunde uppföras i 3:dje rums met å förslaget till nämnde lägenhet. Förmer delst fina lyckliga predikogåfwor och sitt frynt liga fätt att wara wann han församlingarnas tycke och förtroende samt kallades wid walet ens hälligt till kyrfoherde i Ekstads och Sproge förs samlingars pastorat 1831, hwarpå han famma år erhöll Domkapitsets fullmakt. Då Walls gren år 1833 tillträdde pastoratet, medförde han dit det kära minnet från biskopshuset i Wisby, bilden af den oskuldsfulla Rosali, som då war femton är och nyss konfirmerad. J ett bref till hennes fader yppade han nu sitt för flera år fedan fattade beslut, och, ehuru wål tidigt, blef hans önskan dock uppfvld, då han d. 4 Juli 1834 förde fin sertonåriga brud, Rosali, äldsta dottren af professorn Carl Ch. Eberstein och def f. hustru Jngrid Ursell till altaret i Wisseltofta fyrka. Detta åktenskap wälsignades med sex barn, alla oförsörjda och nu faderlösa. Hwad Wallgren war sina gamla, fattiga föräldrar skyldig, glömde han ej — han lät hämta dem till sig från Wermland och lät åt dem upptimra en liten beqwäm boning i når heten af prestegården, gaf dem hwad de till sitt uppehälle behöfde och fick äfwen inreda åt dem det sista hwilorummet på samma ställe der han nu sjelf hwilar. Med utmärkt nit skötte kyrkoherden Wall: gren sina församlingar och war derföre från första imill sista stunden allmänt älskad och år rad af sina åhörare — han war en ifrig bes I tanldve myrovuungen. Wit oezriv VERRAr HIS nämnas, att han för flera år sedan beslöt att fära mtappa till odling en större myr eller träsk inom prestgärdens egowälde. Detta företag, som kostade betydliga uppoffringar, genomdrefs dock genom en rastlös werksamhet; till belöning hwarför han äfwen utmärktes med Wafa-orden. Utan twifwel har dock detta kraftfordrande för retag ide obetydligt inwerkat på mannens hål fotillftånd — den annars starka froppåbyggnas den förswagades märkligt af dessa dagliga anz strängningar. Alltid hedrad med förmäns ynnest hade Wallgren äfwen tillwunnit fig nuwarande bi: skopen dr Hallströms synnerliga förtroende, så mycket mera smickrande, fom dr Hallström oc stridigt i flera fall intager ett utmärkt rum bland rikets biskopar och sjelf en förmåga af första ordningen wet han ock att uppsöka och belöna dugligheten, hwilket tywärr icke alltid är fallet med wåra biskopar. Prosten Wallgrens ut märkta nit undföll ej heller biskopens uppmårks samhet, som umämnde honom ej längesedan till kontraktsprost öfwer Gottlands södra kontrakt. Detta war prosten Wallgrens sista befordran — ett förtroende, som han till sin wördade förmans och fina embetsbröders fulla belåtenhet mots swarade. Men denna rastlösa werksamhet tog hans krafter för mycket i anspråk och banade måhända i förtid wägen för honom till graf: wen. Hans hälsa blef allt mer och mer wad: lande. Han angreps af en hemlig bröftfjukdom — och efter att hafwa sistliden Pingstdag fullgjort den sista, fåra faderspligten att fonz firmera fin yngsta, älskade dotter, fånde han fig mera swag ån förut, utan att likwäl intaga sjuksängen, — ännu hoppades man hans åter: fående — ännu skötte han fina embetsgöromål intill fena aftonen, då han d. 24 sistl. Maj har stigt öfwerraskades af dödens förebud — redan twå dagar derefter eller d. 26 i samma månad uppgaf han sin sista suck i skötet af de hemma: warande ömma föremålen för hans kärlek bås de fom make och fader. Din kamp år slutad — den war fort, men swår, ej plågan blott förbittrat har dödsblunden, men wida mer hwar snyftning od) hwar tår från de kringstående i afskedsstunden. Nu år du lugn — du kommit nu till ro, der jordens qwal ej mer din hwila störa, för fådant allt i grafwens tysta bo har du ej mer en känsla, ej ett öra. Nej — salig den, fom dör i Herranom, ty han skall hwila fig — gläds åt de orden! — från allt sitt arbete — en säker bom blir grafwen då för alla qwal på jorden. En gång ffall deck den bommen brytas opp af Herran sjelf, fom wäcka fan de döde; då blir det bättre med of — glada hopp! ej mer wårt lif till slut ett sorgligt öde. Hwar ädel werksamhet, fom här bröts af, skall då fortsättas i en högre mening — ej mer för den ffall målet bli en graf, — ad! nej — en oupplöslig, skön förening. Fortsättningen utaf allt skönt, allt godt det är upplösningen af dödens gåta. — J käre! låt of derför hoppas blott och ej förgäfwes mer wid grafwen gråta! J allt det sköna, fom nu waknat opp, wi fe ju ren uppstandelsen och lifwet; i grönt och rosenrödt wårt skönsta hopp stär med Guds egen finger här beskrifwet. När fikonträdet knoppas, Herran sagt, J weten ju, att sommaren är nära; på dessa orden gifwen noga aft, uppståndelsens symbol de innebära. E-u. AA RR