blijwit detta warse, Yhwar år et käpp, Save Saveitfd? Op! låtsa ej derom, Sire. Huru er fåpp är of nödwändig. Wänd om! befallte han kusken. Käppen hittades oh Rejjaren låt köra till sitt palats. Man steg ur; han tillsade sprätten att följa fig: Akta er att taga aj kappan; wi wilja hafwa er får dan ni är — hatt, käpp, kappa, alltfammang! Och Kejsaren förde honom raft till Fejs sarinnans rum. a Cherel yttrare han der till henne: wet ni hwad det der år? härwid pekande på Jakovleff. Nej, swarade Kejsarinnan, utbristande i gapskratt, wid åsynen af den utomordentliga skepnad, fom nu stod framför henne. veSÅ tillåt mig då att säga er, att det år wår trogne underfåte Save Sapeitsch Jafovleff. Hwad tänker ni derom? Ar det ide just en hygglig gosfe? Den olycklige språ ten, hwars finnesftåme ning man kan föreställa fig, lemnade palatset halfdöd af förskräckelse och flathet, sedan han nägra ögonblick bestått omkostnaderna till den kejserliga munterheten. Man lät honom förstå, att Kejsaren ide alltid med få mycken ffonfame het bestraffade fina uddersåters därskaper. Mterfommen hem måste Jakovleff intaga fången och blef farligt sjuk af den förskräckelse och för: ödmjukelse han warit underkastad.