lhygelle, Ilmma UPPER UN stthr:, PTT PESO MPN fom den naturliga religionens anhängare hit tills med få stor ifwer fordra? Hwad wore wid allt detta förändradt, utom otålsamhetens föremål? Men tilläfwentyrs är det meningen af ert påstående, att lemna hwars och ens frihet i detta mål otwungen, och att blott genom uppfostran, tiden, underwisningen, föra menigheten ifrån hwad J kallen widskepelse, munktro, bigotteri, till de enkla filosofiska begreppen, om en allmän Gud oc Hars dyrkan. Ännu en gång på: mindt: låtom oss ej tala om sanningen af den uppenbarade läran; hwarken behöfwer den för: swaras, eller år det stället att hår göra det. Talom blott om möjligheten, om den politiska klokheten af ert förslag. Jag tror då att detta förslag, — än genom lagarna tillåtet, skulle först och främst funna rätt stora swärigheter, fom motsäga def möjlighet. Det gifwes en synnerhet, fom lig: ger i sjelfwa salens natur. Det är den renare urskillning, de mera sammanbundna begrepp, den styrka af förnuft, fom till en så kallad fi: losofisk religion, borde funna förutsättas hos menigheten. Tv det år fördelen af all uppenz barad religion, framför den blott naturliga, och utgör dess åtskillnad derifrän, att den talar mera kraftigt, mera lifligen till den sinnliga menniz skan, fom bar stort behof af uppenbarelsens oc medelbara försäkringar. Hwad som är hos täns karen en öfwerwägande förmodan, grundad på en mängd wäl öfwerlagda skäl, hwad skall det blifwa hos den otankande menigheten annat, än ett slags mörkt kanske, en swag skymt af blotta möjligheter, som skall i lugnets ögonblick, det är sant, alltid återkomma i sinnet, men under begärens stormar, och passionernas hänförelser, alltid utplånas? Werkan af den positiva relis gionen och den naturliga, fan hos filosofen blifwa, i afseende på de utwertes följderna, unges färligen densamma. En öfwertygelse grundad på eget eftersinnande, uppwäger i det närmaste allt annat flagg wisshet. Men en sådan sf wertygelse, är den möjlig hos menigheten? Ett factum, en dogm kan tros; denna wäg till wissbet är lätt och gin; en slutledning måste begripas, behållas, upprepas, eftertänkas; och se der skillnaden. Det är derföre ej nog till religion hos menigheten, att en wiss naturlig princip dersill finnes i hwart hjerta, och fan derur altrig utplånas. Frågan är här, om den naturliga religionens werksamhet på sinnet, i jemförelse med en positif läras; och graden des af, måste i detta, fem i alla andra förnåndår ämnen, nöt wändigt bero af förståndets större och mindre klarhet. Men låtom oss förutsätta möjligheten, och i stället lemna en blick åt nyttan och rådiighe ten. Gif då äfwen åt ett helt samhälle, beftående af, till större delen, föga tänkande menniffor, gif deråt, fåger jag, både nog urffillning och nog läraftighet, att fatta och antaga den naturliga religionens sunda läror, utan någon af dessa sinnliga tilisatser, hwarmed nästan alla religion8-ftiftare uppblandat moralen, och lifas fom omklädt den inför menighetens ögon, med en synbar och påtaglig kropp. Allt detta är godt; men denna gudaläras rena enfald, huru länge skall den bibehållas? Jag will säga er det. Till dess att någon bedragare uppkommer med en brinnande inbillning, stora afsigter och lycklig talegäfwa, fom predikar uppenbarelser, mysterier, och gör underwerk. Från den ftunden, war wiss adtt er filosofiska religion ffall före fwinna, fom en lätt dunst för ftorm-winden. Det gör en helt annan effekt på den finnliga menigheten, att höra huru den stora Lama tar fat ur skyn, än huru förnuftet och billigheten fordra att wi böra lefwa Widskepelsen år tant löshetens poesi; den ger känslor och bilder åt siälar, tomma på begrepp och sanningar. Wi födas med ett frö till widskepelse, liksom till alla vassioner. Den fan fom de andre hwjla få