vu 141114 2 rtetck p111 4 77 af nesliga frypare och lycksökare, trott fig gå en allmännare önskan till mötes, Sällan, Heter det, har något af de kejserliga påbud, som tidt och ofta kränka Finlands beswurna grundlagar, flagit huf: wudsstadens befolkning med sådan häpnad och owilja fom denna dagen förut i staden utbredda nyhet. Danmark. Köpenhamn d. 21 Maj. Repertoiren för denna wecka år ber stämd sålunda: måndag Qvindelift och Valdemar; tisdag MRös verborgen; onsdag Farinelli och Bellman; fredag Qvinvelift och Landsbyfangerinderne. — —— — —— (Jnsändt.) Skånska Correspondenten. Denna tidnings redaktion bar råkat i riktig rabies (canina?) genom en i Helfingborgs-porten nyligen införd artikel, fom Sk. Cors resp. dock sjelf erfånner wara af så oskyldig beskaffenhet, att den endast erbjuder ffrattåmne. Jns. will ide underlåta att bereda red. ännu ett tillfälle att få skratta, men önskar blott, att red. ej måtte återigen komma med ett swar, hwaråt alla Sk. Correfpons dentens wänner måste gråta och jemra fig. Jns. will fästa uppmärksamhet wid följande punkter: 1. Red. säger sig hafwa blifwit groft förnärmad af wissa på löst rykte grundade uppgifter af Jusf. Werkliga förhållandet år, att i den ifrågawarande artikeln förekommer endast en uppgift, fom år grundad på rykte, neml. den, att redaktören af SE Corresp. skulle wara en yngling, fom knappt lemnat skolat eller åtminstone ännu är sysselsatt med beredelse till ftudent:eramen. Ligger wäl i denna uppgift någon personlig förnärmelse? Har red. tagit anstöt af ors det Åyngling, få fan inf. om redaktören anwända Kellgrens ord om Dumbom: Det fel han haft i ungdoms-wåren Att wara pojfe förr än karl Man ganffa riktigt anmärkt har, Men detta fel förswann med åren. Hafwa wi nu Kellgrens ord derpå, att det ej är få farligt med att wara ung, få fan wäl en persons goda namn och rykte ännu mindre anses lida deraf, att han säges gå skolan eller bereda fig till ftudent:eramen. 2. Red. påstår, att ins. wisat gråslig (red. har wisst dånat af förskräckelse) okunnighet genom fin yrtrade farhåga, att der för ide särdeles många är befant, att Sk. Corresp. exifterar. Red. fattar här erifterar lifa med exifterat och ädagalägger dermed en gråglig okunnighet i läran om verbets tempora. Det weta nog alla, a:t Sf. Corresp. warit en tidning af rätt god reputas tion, och inf. har hört många beklaga, att den ej kunmet hälla fig uppe. Jngen owäldig lår wål funna påstå, att på Sk. Corresp. sjelf fan tillämpas det, fom yttras i den oförlikneliga, efter redakz tionens försäkran ide ogrundade artikeln i nr 16, att vår tid skrider få beskedligt framåt Srx. Corresp. går alltjemt i motsatt direktion. 3. Rent på tok går det, når Sf. Corresp. will lysa med fpråks fritif. Huru föga wärdt mödan det torde wara att föreläsa rhe torik för Sk. Corresp., will inf. dock upplysa, att författare plåga genom begagnande af twå eller flera nåra nog likbetydande uttryck gifwa öfad wigt ät den sak, som skall framställas. Så wille ins., för att wara få ärlig fom möjligt, genom det relata refero, fom kostat red. få mycket beswär, accentuera den omständigheten, att upps : giften stödde fig på rykte, ide på säker kännedom af förhållandet. På samma fått handlade Sk. Corresp. sjelf, då den ansåg det för sig wara af största wigt att bewisa, det ins. mäste wara enfaldig, dum, otymplig o. s. w. DÅ den ide genom facta kunde åÅdagaz : lägga detta, tillgrep den en beqwämare ulwäg neml. att upprepa det ide twå, utan tjogtals gånger med efter utan wariationer. — Men wärst fenhugger dock red., då den med triumferande min frågar, om förnuftiga menniskor funna finna objektet iden fats fen: IJnf. anhåller, att i H. BV. måtte in erxtenso införas hosföls jande ftyde. Menar red. objeftet till werket Åanhålla, få hafwa förn uftiga menniskor nog insett, att Def objeft är den följande satsen att i H. P. måtte införas etc. Menar red. deremot os bjektet till det pas si va werbet införas, så täta de förnufs: ti ge red. nog ensam bry fin arma hjerna med dess uppsöfande. De swara kanske med ett Holbergskt uttryck: Det vil jeg give Dem selv at betenfe. Ofriwilligt komma wi åter att tänka på Dum bom, fom oaktadt femti års studier ej funde begripa hwad ingen menska fan förftå. Då red. tyckes wara af den åsigt, att hwarje werb måste hafwa ett objekt (eller kanske endast de passiva?) och anser för en idist hwar och en, fom ide iakttager den regeln, skulle det wara mycket intressant, om red. wille inför allmänheten frams lägga fina åsigter om denna wigtiga del af Grammatifen. Å 4. Synnerlig otur har Sk. Correspondenten med sina tryckfel. De råka neml. merendels wara af den beskaffenhet, att de af pus