(Juföres på begäran) Wid Fahnjunkare Öhmans ende älskade sons Begrafning i Engelholm. J isig wåg hans lefnadsbana slöts, och Nordanwinden hwiner hemskt deröfwer, hur kall den war då warma tärar gjöts af kärleken, som kölden icke söfwer. Den smälter isen bort från bleknad find och rosor glöda der ännu — men döden