nistören såjom en följd af omröstningen angående Roebucks förslag, hwaruli det mäste se uttrycket af engelska folkets tadel, Sgonblidligen begårt afsked. Denna händelse skall säkert utöfwa ett ide vs betydligt inflytande såwäl på krigets förande fom på de föreftåens de fredsunderhandlingarne, och den ringa utfigten, fom hittills war rit för handen att dessa skulle leda till ett gynsamt resultat, har derigenom blifwit ännu mera inskränkt. Det fått, hwarpå Eng: land hittills fört kriget, har det närmaste samband med den afgår ende miniftreng politik. Denna har mycket ogerna inlätit fig i friget, dertill twingad af den bjudande nödwändigheten, och det är uppenbart, att åtminstone en och annan af dess medlemnar skulle hafwa accepterat en kompromiss med Ryssland, om det blott kunnat låta förena sig med den politiska anständigheten. Nu stå sakerna helt annorlunda. Det är icke osannolikt, att lord Palmerston skall erhålla uppdrag att bilda det nya kabinettet eller att han åtminfto: ne skall öfwerta krigsministersportföljen, och om ryktet härom be kräftar sig, är dermed det blifwande kabinettets politik betecknad. Om lord Palmerston blifwer krigsminister, tror Morn. Poft att Sidney Herbert fall efterträda honom såsom inrikes minister och hertigen af Newcastle blifwa generalguvernör i Ostindien. Den ministerielle Globe berättar detsamma, och tillägger dessutom att det år sannolikt, att grefwen af Carlisle skall inträda i kabinettet fäfom president för geheimerrädet. Wid underhusets mö:e d. 26 Jan., fom öppnades fl. 4, hade på gallerierna och peersbänkarne infunnit fig en talrik mängd ås hörare af begge könen. DIJsraeli och de mest framstående oppos sitionsledamöterne infunno fig kl. half 5, och fort derefter inträdde John Russel. Ada ministrarne med undantag af Sidney Herbert woro närwarande. Sedan dagordningen blifwit uppläst och lord John Russel motiverat sitt afträdande från kabinettet, hwartill lord Palmerston lade några anmärkningar, git huset öfwer till dagords ningen, och Roebuck yttrade: Mitt förslag behöfwer ingen lång motivering. Det bestär af twenne delar: 1) Hurudan är härens ställning wid Sebastopol beskaffad? 2) Hwilka orsafer hafwa för: anledt detta tillständ? — Huru det ftår till wid Sebastopol, wet hela werlden. Hären är utan lifsmedel, utan skydd och utan tillråds lig beklädnad. Jag will åtnöja mig med att erinra huset om, att wi i början af sistl. år sände en armee af 50,000 man till Turkiet, under det att af denna styrka för närwarande blott finnas 14,000 man tjenftz bara trupper qwar på Krim. Hwad har det blifwit af de öfrige 40,000 man? (Hör!) Hwaruii ligger orsaken till denna olycka? Jag finner den i krigsdepartementets oduglighet få wäl hos of i England fom på krigsskådeplatsen. (Bifall). Min helsa tillåter mig ide att tala längre. Jag inskränker mig derföre till att rekommendera det af mig wäcktia förslag. Förmannen uppläste förslaget, hwars efter frän alla sidor ropades: Till omröstning! till omröstning! — Krigssekreteraren Sidney Herbert begärde ordet. Han anmärkte först, att hufwudorsaken till demoralisationen i håren låg i det fys stem, fom under de fitta 40 åren blifwit följdt. England har al: drig fört något stort krig, hwaruti det ide i början haft många oc lyckor. Undet det nuwarande kunde man dock anföra stora segrar. Regeringen wille icke dölja, hwad den gjort, utan war beredd att lemna huset hwarje upplysning, fom det kunde önska angående de åtgärder, hwilka den widtagit. I detta affeende hade mycket falska äsigter gjort sig gällande. Förslagets antagande skulle efter hans åsigter hafwa till följd, att regeringens werksamhet i inoch uttans det förlamades. Undersölningskommissionen skulle antingen ide ers fara något tillförlitligt, eller om detta inträffade, skedde det på hår rens bekostnad. Regeringens ställning war mycket wacklande. Ges nom en af dess wigtigaste medlemmars afträdande hade den lidit ett hårdt flag, och han hoppades, att huset, efter att hafwa behö rigen öfwerwägt det förfarande fom borde följas och de faror fom hotade landet, strax på ett otwetydigt fått skulle afgöra frågan. — Drummond talade för och Milnes emot förslaget. Markisen af Granby fördömde kriget emedan han hyste den öfwertyaelse att