2244 bLne Plena d. 26 och 27 April. Särskilta utskottets betänkande Nr 8 i anl. af K. M:ts nåd. proposition samt åtskilliga inom Riksstånden wäckta motioner om wil: foren för bränwinstillwerkning föredrogs denna dag i alla ftånden. På Riddarhuset diskuterades först de npänne olika grundåsigterna: den nämligen, att, enligt s:sta Sn i utskottets förslag, bråmvin må på land och i stad, tillwerkas af enhwar, fom antingen är enligt författningarne berättigad att idfa fabrifsrörelse, eller oc eger eller innehar i mantal fatt eller särskilt ffattlagd jord ; och den motfatta, att i enlighet med den gamla författningen bråmvingbränningsråttighes ten ffulle bibehållas uteslutande wid jorden. Som talare för den förra åsigten fastän mer eller mindre modifikationer, uppträdde hr v. Harmansdorff, frihh. A. C. Raab, Kremer, Stjernstedt och af Ugglas, gr. C. Posse, hrr R. v. Koch, H. Hjärne, I. A. Gripenstedt, R. Eederschöld och Hård samt grefworne Platen, Björnstjerna och Lagerbjelke. Deremot trodde gr. C. Mörner, att uiskottets förslag skulle blott föröka bränwinsbränningen samt att städerna derigenom skulle förwandlas till idel brännerier och demoralisationen tilltaga. Frih. Åkerhjelm ansåg det wara en tem theori att man wille göra öränwinsbränningen till en stadsmannanäring, och trodde att man för dess realiserande ej borde riskera det starka missnöje, som detta skulle wäcka inom jordbrukareklassen. Till denna åsigt slöto sig äfwen gr. K. Posse samt hrr af Harmens och frih. C. Raab. Hr Estenberg ensam påyrkade en Maineclag eller att all brämvinstillz werkning och försäljning, utom till techniska behof, måtie förbjudas. Detta yrkande beswarades af hr J. A. Gripenstedt, som yttrade, att det radikalaste medlet att hämma oränwinsförderfwet, wisserligen wore att förbjuda dess både tillwerkning och försäljning, men detta wore omöjligt. Ett maktspräk skulle ej leda till ändamålet, ty för: budet blefwe ej åtlydt. Man mäste således widtaga andra uhvå gar. Klokast ansåg tal. wara att högt beskatta produftionen, emes dan en sådan indirekt beskattning alltid ytterst äterfaller på fonfuz menten. Men för att beskatta produktionen wore Det nödigt att för fa koncentrera tillwerkningen på få få händer som möjligt, emedan detta wore ett oundgångligt wilfor för kontrollen. Sådant hade lyckats i Norge, der man nu ide hade mer än några och 30 bräns nerier, famt i England, der man fnappt har mer än ett dussin. J Swerige funnes deremot 36,000. J anseende till de många rubbningar i nuvarande förhållanden och de enskilta ekonomiska förluster, som måste blifwa en följd af en fådan öfwergång till ett förändradt system, wore dock nödigt att söfa göra denna öfwergång så lindrig som möjligt. Detta hade warit anledningen till den proposition i ämnet, som utgått från K. M:t, och mot hwilken ut skottet uppställt en annan, hwari tillstyrkes att brämvingbränningdz rättigheten ide längre må wara fästad wid jorden. Tal. ansåg ett sådant resultat wara ganska nyttigt, ehuru han, för att ej frame falla ett alltför ftort mifinöje bland den jordbrukande klassen, till: ftyrft annat; men om Ständerne, såsom folkets ombud, tilltrodde sig att i denna fråga gå längre än ST. M:t, få komme det på des rås answar. Talaren tillstyrkte dock i sädan händelse det amendes ment i utskottets förslag, fom hr v. Hartmansdorff föreslagit, det nämligen, att inrättandet af mindre brännerier icke skulle tillåtas invånare i stad, utan endast den, som egde jord på landet. — Wid anställd votering segrade slutligen utskottets åsigt med 105 röster es mot 20. Hr v. Hartmansdoffs nyss omnämnda amendement förs ordades äfwen af grefwarne Lagerbjelfe, Posse, Mörner, frih. Kr: mer samt hrr Härd och v. Koch, samt wann slutligen ståndets bi: fall utan votering. — 2dra 8S:n i utskottets bet., hwari stadgas att bränwinstillwerkning skall wara tillåten endast under 2 månader om året, gaf dernäst anledning till diskussion, emedan flere ftåns dets ledamöter gillade frih. Raabs och hr v. Hartmansdorffs åftat, fom fordrade en utsträckning af tiden till 6 månader årligen. Af: wen häri biföll dock slutligen utskes förstag med 102 röster emot 15. Ståndet biföll äfwen det utskottets förslag, fom (i 5:te S:n) stadgar 300 kannors minimum och 1000 fannors marimum af till: verfningen per dygn i de större brännerierna, samt (i S:de S:n) att pannans romd i mindre bränneri ej må understiga 12 och ej öf werstiga 20 kannor utan måskwärmare. 38:de Sin, som bestämmer afgiften för bränwinstillwerkning till 16 sk. för hwarje tillwerkad fanna bränwin, bifölls utan diskussion. Fnom Presteståndet yttrade de flesta talare sin belåtenhet och fin tacksamhet mot utffottet för def fått alt utreda och behandla saken. Äfwen flere ståndets ledamöter, hwilfa eljest i ämnet hyste egna åsigter, såsom dr Thomander, fom ansåg att bränwinspro, duktionen borde inskränkas till wiss qvantitet med ett wisst antal brännerier; biskop Heurlin, som hade önskat att man tagit steget ut och en gång för alla bannlyst de mindre pannorna, samt d:r Sands gång sor alla däaltttte nsförhud slöto fia nu till