(Insändt Till Herr Contraktsprosten o. B. ROSENBLAD i Orkelljunga, vid hans hustrus död. Så sorgsen satt du vid den bädd, Der hustrun låg, och var så rädd, Att lifvet skulle slockna ut! Hemskt knäppte uret hvar minut. Du fattade dess trogna hand, Och kysste den så varmt ibland; Men handen blef så kall ändå: I döden värmes den ej så. Hon såg så vänligt på dig opp: Dess blick var klar och full af hopp, Då hon dig sade : Käre Man! Vi skola återse hvarann. Du var i verlden först den som Mig gaf en tydlig vetskap om,) Att allt det här förgängligt är: Som barn jag redan höll dig kär.? Sen har jag delat gladt med dig Så mången sorg på lifvets stig; Jag ville gerna blomsterströ Din bana, men — jag måste do ! Så somnade hon stilla bort: Dess sista stund var svår, men kort — Nu ligger hon en blomma blek, Och hon är kall för allt ditt smek.