wålrvbig genit 155155 VTI Tmm—3 — genom sina gamla minnesmärken, som för nära 2000 år sedan blifwit byggda af Romarne, genom rikedomen af sin fruktbara jord och sitt klimats mildhet, som är beslägtadt med Jtaliens, från hwilket land det blott är skiljdt genom Alpernas bergskedja. — Wilhelm beundrade på sina wandringar isynnerhet Marseille, Frankrikes äldsta stad, som redan för några år tusenden sedan, ge: nom dess widsträckta handel, hörde till de rikaste städer på jorden. Men beundran af menniskornas werk sysselsatte honom hwarken för ofta eller för mycket; ty ide fällan togs hans uppmärksamhet i ans språk af en skönt formad mussla eller en märkwärdig sjöwext, fom han war få lycklig att finna wid stranden af det haf, fom med fina blå oöfwerskädliga wågor gjorde mycket mera intryck på honom, än den af menniskohänder uppbyggda och med en skog af master prunkande hamnen. Dessa den allsmägtige skaparens werk ingåf: wo honom städse en större beundran, än de få kallade måfterwerz fen af menniskorna. Ofta spatserade han derföre på stranden, ide långt från den praktfulla, aflånga bassin fom naturen har urhålkat, och hwariz genom Marseille blifwit den wackraste, säkraste och lifligaste ham: nen wid Medelhafwet. Under dessa små spatserturer hade redan ofta hans ögon fallit på en ung sjöman, hwilken knappast kunde wara 16 år, med högst intagande ansigtsbildning, och som hwarje dag begaf sig med afkastningen af sitt fiske till en oansenlig, till och med torftig hydda, hwilken dock icke hade något frånstötande yttre, utan genom den renlighet och ordning, som syntes herrska såwäl i det yttre som i det inre, häntydde på att dess innewånare fordom måtte hafwa warit i bättre omständigheter. Med det fasta beslutet, att blifwa den unga mannen nyttig, om hans stilla och öppna wäsen ej bedroge, följde Wilhelm efter honom en dag, utan att han märkte det. Ynglingen inträdde i hyddan, hwarest ett gammalt fruntimmer, utan twifwel hans moder, afbidade hans återkomst. Wilhelm blef obemärkt stående på lur och blott få nås ra, att han genom den öppna dörren kunde höra en del af det nu började famtalet. ySätt dig nära intill mig min goda Peter, fade den gamla wånligt, nåra intill mig — hwad din panna är swettig! Tusen tad, käre fon! Ett raskt barn, som så rastlöst arbetar för sin mor, måste säkerligen blifwa belönadt derför af den gode Guden. Men jag fan ide tillåta, att du anstränger dig få öfwer höfwan, ty om du will lefwa länge, mig till tröst och glädje, få måste du hädan: efter mera fpara dina frafter. . Ana moder! inwände Peter, det år icke styrka, fom fattas mig, att skydda dig för hunger och brist, det förmår jag ganska wäl — men .. . Hwarföre tystnar Du, mitt barn, och fer få sorgsen ut? Vy, emedan jag hela dagen har tänkt på dig och de anger näma förhållanden, hwaruti du fordom har lefwat. Ja, om det blott berodde på mig och min flit, att åter hitföra den lyckliga ti: den. .. . Håll upp med alla sorgliga erindringar om det förflutna af: bröt honom modren; wi wilja glädja oss åt det nårwarande, hHwils fet utan dig och Guds bistånd kunde wara ännu olyckligare. — Låt se, har du warit lycklig med ditt fiske i dag. yMindre än wanligt. Su hur kommer det fig? Haf och wäderlek synas mig likwäl wara gynnande. Det fan wäl wara, men sedan i går oh i dag är jag ide få wål stämd fom förut, ty det tyckes mig liksom en röst beftäns vigt tillropade mig: företag dig något annat, hwarmed du fan förskaffa dig och din moder en bättre framtid, än detta eländiga yrfe. Min son, låt ide blända dig af äregirigheten. uFVipt ide moder, min enda ärelystnad består uti att förskaffa vig en forgfri ålderdom och åter försätta dig en ställning, hmwariz . kr Ariana borde hafwa blifwit skilid. Derjemte will jaa förs