ö Helsinabora. — Genom utfärdade kungörelser af d. 14 d:s har K. befall: ningshafwande förklarat staden Malmö och siskläget Borstahusen för friska, samt att fartyg och båtar, hwilka från staden Ystad med inri kes destination afgå, numera äro från karantänsskyldighet frikallade, sunder wilkor likwäl för dem fom under nästpåföljande trenne vec or begifwa fig från samma ort, att de särskilt för hwarje resa äs o försedde med behörigt sundhetsbetyg. — I följd häraf har fom nunifationen emellan Köpenhamn och Malmö upphört. — Koleran i Norrköping. D. 9 d:s insjukn. 14, död 1; 10 insjukn. 13, döde 5; d. 11 insjukn. 13, döde 2; d. 12 insjukn. 4, döde 3. Från farsotens början insjukn. 2612, döde 814, tillriskn. 1719. — Koleran i Götheborg. D. 13 d:3 insjukn. 10, döde 5; s4 insjukn. 4, döde 2; d. 15 insjukn. 8, döde 2. Från fartens början insjukn. 1411, döde 711, tillfriffnade 598. — J3 Wenersborg hafwa under weckan till d. 12 d:s I pers oner insjuknat och 6 dött i kolera. Från farsotens början räknas es 41 insjukn. och 24 döda. — J Åmål har intet kolerafall in: räffat sedan d. 28 Sept. — I Östg. Corr. läses följande uppskakande skildring från hristiania: Koleran har antagit en fruktanswärd karakter. Den riper omkring sig bland alla samhällsklasser, skonar ingen ålder, å att äfwen den mest orädde owilforligen börjar att iakttaga större örsigtighet än wanligt, både i sättet att kläda sig och i walet af nat m. m. Så fruktanswärd sjukdomen war i Köpenhamn, så är en dock här jemförelsewis långt wärre, både i antal af insjuknade ch i afseende på dödligheten. Många dö efter 1 till 1 och en half immas förlopp. De angripas då näskan ögonblickligen af frame ben, om hwars förfärlighet man knappt kan göra fig en föreftållh hing. Det fordras ide få litet mod till att blott betrakta dess were hingar på den sjuke, höra hans sönderslitande rop och fe hand wan näftiga försöf att lindra plågorna. — I går, söndag, war nature igtwis stort tillopp i kyrkorna. Aldrig, utom på stora högtidsda ar, har man fett fyrtorna få fulla, aldrig en fådan rörelse hos hörarne eller en fådan wärma och innerlighet hos predikanterne. Wår Frälsares kyrka predikade Brun, i Opflo kyrka Jensen, begge dem den tunga pröfningstiden för folket. Så allwarligt påmind om tt ingen wet når hans sista timma flår — så skakad af deffrädcener, man dagligen fer omkring fig, — få många ännu gråtande öfwer bortgångne käre, eller bäfwande för andra, de sist angripne ch nu kanhända kämpande med tröden, — war det ide underligt somtt herdens ord föllo wederqwickande i allas hjertan, att gråt och Usuckar beswarade hang uppmaningar, och att alla själar gingo med ans i bön upp till den allbarmhertige Fadren. Då mordengeln öljde äfwen hit, der den starka hettan och utdunstningen af en så ätt sammanpackad menniskomassa dess wärre banade wäg för hos om, — då i begge kyrkorna ett par kolerafall inträffade midt unåser predikan, få att predikanten måste afbryta medan den olycklige ortfördes, — och då han upptog detta såsom en wink från den ättfärdige, — så kunde det icke fela, att äfwen den, som måhända lorig tillförne rönt något intryck af det, fom föregår i Gurs Hus, säktigt skakades och medtog ett intryck från denna Gudstjenst, fom an förut aldrig fört med lig bem, och fom ffall blifwa honom det — —s: UW. 2 —