AAA—— x 8 Blommornas tårar. Nyss wäckt ur ljufwa morgonbluden, Gick lilla Hanna ut i lunden Ledd wid sin hulda moders hand. Allt war så skönt. J ljus och fägring Naturen låg, en tjusfull hägring, OM skimrade i solens brand. Mång tusen foglar sågos gunga På Pöna blad och hjertligt fjunga Guds lof få klingande och gällt, Och källan sorlade och bäcken, Och fram ur granna rosenhäcken Flög fjärilståget ut på fält. Ack, här är roligt, goda mamma: Men säg mig, hördes flickan stamma, Hwi gråta ängens blommor så? Hwad är fom deras hjertan sårar? Se, hwilka stora stridda tårar J deras Hara ögon ftå! Hur fan du jemt få barnslig wara — Det år ju morgondaggen bara, Som faller ifrån träden ner. Tro ej att blommorna ha bjertan, Som känna glädjen eller smärtan: De äro wexter, intet mer. Tillfreds med swaret blef den lilla; Men i detsamma hwilken willa För hennes oskuldsblick fig ter: Der ståt en skön bewingad engel På spetsen af en liljestängel, Som wänligt nickar, himmelskt ler. War icke rädd min blyga dufwa! Sitt ner en stund på grönklädd tufwa! Jag tyda skall för dig hwarför må blommorna i gröna lunden Med tårar stå i morgonstunden — Till mina ord uppmårksamt hör! När solen går i wester neder, Och månen silfwertäcket breder Utöfwer jordens bröllopssal, Då hwiskar det i berg och dalar; Ty blomma ömt till blomma talår Om hwad som händt i skog och dar. Öch alla weta att berätta Om swek, olydnad, flärd och lättja, Som menniskorna hwarje stund Bedrifwa i sin djupa willa. — Straxt börjar smärtans tårar trilla Från blad och blom i löfrik lund. Så sagdt. Och nu för moderns öga J dufwohamn emot det höga Jlög engeln emot himlens rund: Men Hanna gick mot hemmet stilla OM aldrig mer sågs tårar trilla Sör hennes skuld i dal och lund. P. Th-—u.