Nina, liten tärna, Satt inwid en sjö, Såg en wacker stjerna, Som en gyldne ö, Simma i det klara watten, Strälande i mörfa natten. Hafsfru, gif mig denna Stjernas fina guld, Och jag skall befänna Dig för ewigt huld, Som en Gudom i wår fyrka, Och ej någen annan dyrfa. Så hen bad och tänkte, Och i böljans famn Lif en swan sig sänfte — Strar en andehamn Kom från ljusa stjernelanden OM drog Nina opp på stranden. Hör mirn lilla flicka, Klang en stämma un, Upp mot höjden blicka! (Barusaga.) Stjernan ser du ju På den hwälfda himlabägen Od) def afbild blott i wägen. vSÅL Guds rika under Stråla öfwer allt Uppä jordens lunder Uti hwar gestalt, Men från himmelen härstammar Allt det stöna sem här flammar. AÅlska djupt naturen J Guds geda werk! På dess armar buren Lefwer du — men märk: Gud allena tillhör äran, Dyrfa honom... Mins den läran! Och den läran minnes tulla Nina än... i Men rätt mången finnes Sem förglömmer den — Som fig band cd st jer n or wäljer Od) för dem fin himmel fäljer. P. Th—n.