kan. Baron von Siewertz wisade sig ej i början särdeles böjd för denna plan, men på Amalias inrådan ändrade han sin mening. Mågra år derefter Dog han, esterlemnande ett nytt testamente, som war uppsatt i samråd med Amalia. Henrik ärfde baronens förmögenhet; hon behöll för sin rälning endast en mindre ränta och en liten ege dom i grannskapet af slottet. Hon hämtade sig aldrig helt och hållet åter från den fmårta, fom tillintetgjort hennes förs sta och enda färleks illusioner, och tagit henne i besittning wid en tidpunkt, då kropp och själ woro lika starka. Denna katastrof hade wäl för henne förftört det förfluina, det närvarande och framtiden, doc ej allt lif; hwad fom derutaf hwar awar egnade hon åt wäl: görenhet. Jngenting höll henne tillbaka då det gållde att lindra åndras lidanden. Hon befann sig aldrig på slottet, när någon större tillställning der samlade eliten af grannarne; men i ingen hydda fanns en sjuk, wid hwars bädd man ej träffade henne. Sträng emot fig sjelf, öfwerseende mot andra, utmärkte hon hwar och en af fina lefnadsdagar med en wälgörenhetshandling, och nå ftan hela fin intomst anwände hon på detta ändamål. Åmalia dog af en feber, fom hon ådragit fig under fina an: strängningar, att wårda personer, angripna af en gängse smittosam sjufdom. Folket i akten brukade fåga om henne, att om det nå gonsin funnits en engel i qwinlig gestalt, som lefwat på jorden, så war det Fröken von Siewertz. —r. (LG. T.)