Helsingborgs-Posten – 31 maj 1853, sida 2

hade s:rart ef er fin återfom: Tystland låtit lilllalla fin bimson och in satt honom till sin uniwer salarfwinge, hwarefter han swaår insjufnade. Han genomgick wål med lifwet sjuftomen, men war mycket förswagad af densamman Ett djupt bekummer hwilade på hans hjerta; han längtade mere efter ssin Totter, än han wille till å för fin sjelf. Han nämnde all dig hennas namn; han upvprerade för ng sjelf hwarjoa ögonblick, att han förgätit henne, och ifwål funde han ej befria siq från då tankan på henne. Hemrik von Siower z, Baronens brorsen, h dåa et ädelt hjeria; han lät Baronen få sin wilja fram, Åwål sast besluten, att ej till fin förmån begagna Du gjorda tejtament.t. Amalia hade begifwit sig till Abedissan och för henne förtlarat, huru djupt det smärtåde henne, att weta sin fader eu (vf för Åråmelse och bekymmer. my det ej min pligt hade hon sag71f resa dit och bedja om hans förlåtelse? Dar han då stoter mig i från sig, få kommor jag tillbafa till er, som warit mig en får ef8a full moder.? i Gå, mitt barn; inget löfte binder er äånan OM för er fan inga pligter wåra heligare, än dem, fom ni är skyloag er far; Men om nya bekymmer wåna er, glöm ej då, att ni alltid har här an påräfna ett wånligt mottagånd C. Amala trydte en fyss pa Abedissans hand. Man afreste med så ster hastighet fom i den änglösa tiden lunde anskaffas. De gråa tornen på den gamle barenens från medlet af 1600 ta let härstammande slott dykade upp ur aftondimmorna, och Amalilk befann sig snart i den gamla allcen, der hon lekt som barn. ed len gick just ned bakom en grupp gamla ekar; trädens gigantisk skuggor afspeglade sig på gräswallen wid def sista strålar, dofter Baronen Hon Sicwerzz