— — — — ——— ——— — Amali a von Siewcr t3. Sanna händelie från flutet af förra seflet. (Fer:s. och slut fr. Nr 12) Då erhöll hon en dag beföf af den Swenske Ambassadörens maka, med hwilken hon ej sammanträffat sedan flokten till klostret, dels emedan denna till en början undwek den stackars flickan, som rymt fådern huset, Dels emedan hon de scpnare aren warit med sin nan, hwilken blifwit ackrediterad wid ett annat hof, i en aslägse från den förra belägen stad. Hon war nu stadd på utresa iran Swerige med fin man, fom warit hemma på ett beföf, och b.gagnade tillfället att på genomresan beföka Amalia. Amalias första fråga war: Qur går det med min far? Syanå sista sjukdom har mycket förswagat honom. Blck och afmagrad är han knappt en skugga för sig sjelf. Han går ej mer på jagt; hwilket förr war hans glädje. På hela månader ser man honem ej besöka egorna, stallen och sladugårdshusen. Det gör en ondt, när man ser honom wandra omkring så ensam i det gamla slottes stora salar. Jag ser att jag bedröfwar er, Amalia, men jag lofwade att säga er sanningen. Fyr ni att det skulle fägna honom att få återse mig? mät, er närwaro skulle aferskänka honom hans förlorade lyda. Endast hans stolthet hindrar honom att återkalla er. Men är det ej er pligt att göra första steget? Bör wäl en fader förödmjufa fig för sitt barn ? Man fom snart öfwerens, att Fröken v. Siewertz skulle åter: wånda till Swerige, i sällskap med Swenske Ambassadörens maka, som gerna åtog sig att återföra henne i sin faders armar, hvars efter hon åter skulle resa för att träffa fin man.