cO— ——————— Efter nägra månaders förlopp war hon i stånd att stiga upp; t under denna korta tid hade år förflutit för henne. Den fri fårgen, hennes ögons glans woro för alltid förswunna. Hen mun hade ännu något behagligt, doc såg man ej mer något nde på densamma. Hennes hjerta war brustet; ungdom och färs woro för ewigt borta, Jcke saknade en så upphöjd själ, som kalias, en älskare, men den ömhet, som gjorde hennes hjertas hon fände att of, safnade bon djupt. Hon söraktade Markisen; Från barndos 1 war owärdig den kärlef hon för honom rönt. n uppfostrad i öfwerflöd, hade hon aldrig haft en idee om penz gens wärde; att wara rif, att hafwa allting rifligen, förekom ne få naturligt, att det liksom ej kunde wara annorlunda; en såg tanke, fom ten på penningar, hade aldrig ett ögonblick grums hennes kärleks drömmar. Born skulle hafwa förlåtit Markisen om han warit henne cs Jen — om han uppoffrat henne för en annans skuld; möjligheaf ett sådant öde war henne åminstone begriplig, men att Ufsligen blifwa öfwergifiven, emedan hoppet om en betydlig hem MM förswinner, att sälunda blifva materielt uppskattad i R:dr, lingar och runstycken, det kunde framfalla döden af blygsel och n. 5röfen v. Siewerg trodde också att hon skulle dö. Döden iles henne en wälgerning; hennes själ, ännu full af poetiska inz htioner, fattade behag till denna tanka. Men döden wifar fig Urn för dem, som lida af hjertats qwal; han nalkas dem wäl,