— ————— sens, men han undwef hennes blickar. Jnstinkten, fom gör att en q vinna sällan misstager sig i känslans affärer, gjorde allt på en gång tydligt för henne. Hon såg nu den werkliga grunden för: Juliu? uppförande; hittillå hade hon med afseende på hans her rerlighet ej hyst en skugga af twifwel, nu wisste hon hwad hon hade att rätta sig efter. Hon wände sig med en wärdighet och: fasthet, som man ej hade wåmtat i i ett få kritiskt ögonblick, till Aves: dissan och fade: i Tyckes det ej er, Madame, wara bäst om Herr Markifen Pi lemnade of allena? Jag tror att Det år alldeles onödigt att förläns ga denna sista sammankomsts. i Julius skyndade att framstamma några fraser, bland hwilka tillgifwenhet, ö-ffan för er lycka o. s. w. förekommo. Men Amas PR lia gjorde ett hastigt slut på hang pathos: Jag beder endast onu en faf, att ni genast lemnar ofz. ; Markisen lydde på ögonblicket. Han aflägsnade fig glad öf wer att komma från fafen för så godt pris, då han wåntat böner; tårar, förebråelfer. Knappt war dörren stängd bafom honom förr: än Amalia föll i wanmakt; en häftig feber infann fig, och detta war en fördel under de olycksslag, fom så oförmodadt träffade hen: ne. Understundem räddar froppen själen. Den arma war läng fjättrad wid sjuksängen; hennes ungdom och starka froppskonstitu ton, i förening med en skicklig läfares mård, besegrade slutligen sjukdomen.