— —0—ä—dsä—2—— Amalia von Sicwer tz3. Sann händelse från slutet af förra seflet. (Forts. fr. Nr 41) Amalia war säåsom krossad till jorden och ur ftånd att swara. Hon darrade ar frossa och i hennes ådror brusade en flod af eld. Ingenting fan wäl också gifwas få förödmjukande, fom en ung flickas ställning, hwilken underrättas af fin älskare, att han ej mi dare har några anspråk på hennes egande. Hwad är att göra? Taga honom på orden; det (åter lätt säga fig, men är swårt att sätta i werket, när man befinner fig under herrawäldet af hjertats förfta böjelfe, når man fer fig fatt i nödwändighet att fatta ett beslut, som ej lemnar något hopp om sällhet widare qwar för ett helt kommande lif. Priorinnan började fatta medlidande med den unga flickan; hon war i grunden en god qwinna, som isynnerhet ej såg något ondt uti, att wara behjelplig att utföra en plan, genom hwilken hennes brorson sick ett v.ft gifte och en ung flicka den man, hon ål: skade: ett skäl, fom alltid eger wigt för en ömsint qwinna. Nu harmades hon likväl på fin käre neveu, fom wisade en låghet, den hon ej kunde gilla hos en adelsman: Du glömmer, Herr Julius de Morisot, att meddela Fröken, att hennes fader gjort henne arfs lös och att allt hwad hon erhällit inffränfer fig till en lifränta af 300 rdr ärligen. Amalias finder fingo Åter färg. Hennmes ögon sökte Markis