— — — — — Amalia von Siewer tz. Sann händelse från slutet af förra seflet. (Ferts. fr. Nr 40.) Amalia sökte förgäfwes ro; hon gjorde fig förebråelser för det afgörande steg hon tagit; hon fruktade baronens wrede; hon tänk te på dens ömhet, fom hon älskade, och förelade sig med bäfwan den frågan, om den ljusa dager, i hwilfen hon såg sim framtid, ej war endast en dröm. Under dessa skilda tankar sänkte fig ändtligen slummern ned på hennes ögonlock, och twå stora tårar hängde i def frans, då de öppnades för morgonfolens strålar; öfwerraskad såg hon fig oms kring; men minnet af hwad fom tilldragit fig, stod snart tydligt för hennes själ, och hon förskräcktes öfver fin djerfhet. Ett frufis fix befann fig wid hennes bädd, och ehuru hwarken nunna eller fatholif, kände hon dock ett behof af att söka tröst i bönen; hon föll på knå framför detsamma och bad med andakt om Guds bes skydd; sedan närmade hon fig fenstret och fände att hennes modlös: het minskades. Luften war så ren, foglarne sjöngo så muntert i tråden, bien surrade omfring blommorna. Wid tjugu år känner man sig sällan olycklig, när himmelen är klar. Baronen råkade utom sig, då han erfor sin dotters flykt; han twiflade ej att Markisen derwid warit den werksamme tillställaren, och deruti hade han nog rått; han sånde den unge mannen en utz maning; Julius won Morisot wägrade att flåss med fadern till den