Helsingborgs-Posten – 21 maj 1853, sida 2

1 i———— ting war Swensk Ambassadör, och han beslöt att medtaga sin do ter. Amalia war sjuklig, hon bleknade och rodnade plötsligt o hwartannat, hennes blickar woro grumliga, en knappt märkbar gu aktig blekhet färgade hennes panna; att rida, som hon förr mycket tyckt om, behagade henne ej mer; en resa skulle skingra ak dessa bedröfliga symptomer. Grefwen fann föga nöje i den stora stadens förströelser, ute föredrog ensamheten framför sällskapslifwet; han älskade ej en gå fonstnjutningen; musik och måleri woro honom likgiltiga, och h sysselsatte sig uteslutande med den familjangelägenhet, som föra ledt hans resa. Amalia deremot war förtjust af allt. Hennes fa slägting, som war gift, war en man med widsträckta relation wäl och gerna sedd wid hofwet, der Amalia genom hand bems ling äfwen fick tillträde. Wid tillfället af en utaf de t:gl. personernas födelsedag gr en bal på hofwet, som äfwen bewistades af Amalia; hon öfw lemnade sig helt och hället åt dansen, lyssnade till tonerna af herrliga musiken och war förtjust öfwer den skönaste fest, hon gonsin i sitt lif bewistat. Jnnan hon begaf sig dit, hade hen spegel sagt henne, att hon war wacker och klädd med smak; sorl af bifall, som hon förnam omkring fig, bekräftade nu spege utsago. Bland den mängd af elganta herrar, som sträfwade en lyckan, att erhålla en blick af henne, mar en ung fransysk Mal de Morisot, fom lyckades bäst att göra sig bemärkt af henne. 5