Amalia von Siewertz. Sann händelse från flutet af förra seflet. Amalia von Siewertz war tjugu år gammal; dock skulle man ej ansett henne äldre än sjutton. Att såga att hon war retande skulle wara för litet sagdt. Hennes hår, fom war lift det mog: nande axets guld, omswäfwade i rik yppighet hennes alabafterbwis ta, englalifa anfigte. Storwert och fyllig, ehuru ändå fint bygd, jade hon en blomsterstängels graciösa och lediga rörelser, då den waggas af winden. Hennes blick war full af ljufhet och någon melankoli; hon hade lefwat i stor tillbakadragenhet och kände föga lifwet och werlden. Böjd för swärmeri, begåfwad med en utomorz dentlig sinnets wekhet, beröfwad sin morder i barnasåren, delade hon fin lefnad emellan låsning och skötseln af fina blommor. Amalias fader, Baron von Siewertz, lefde i landsorien på fin egendom, wida från hufwudstaden. Hans seder woro otadliga och strängt allwarsamma, hans karakter stolt och befallande. Han hade fast beslutat, att aldrig wisa sig widare wid hofwet, der han blif: wit förbigången och tillbafafatt af en skurk, fom hedrades med tis tel af Öfwerstekammarherre. Detta tilldrog fig under Gustaf 1II:s förfta regeringsår. Föröfrigt war Baronen rik och förwaltade sin förmögenhet med på den tiden owanlig klolhet. Wigtiga affärer kallade honom till en residensstad i södra Tyskland, der han hade anförwandter — ty familjen Siewertz war ursprungligen Tyst — och der en hans flågs