Helsingborgs-Posten – 17 maj 1853, sida 2

—— A— — ——?aä ——7—— flädftåndsefrun, att fem jag ej fan få in några penningar, få be råttigas hon att sälja uret. Hwad skall jag wäl med en klocka a göra i wästfickan; det kännes bättre under den i hjertat att hafn hjelpt en fattig fonstnär. Det finnes ju klockor i alla kyrktorn! Med denna monolog närmade han fig huset, der den beryktå de inftrumentfamlaren, fom få wäl förstod att bedömma sådan bodde. Wål war han ej perfonligen befant med honom, men hi hade hört Honom skildras såsom en human, bildad och förekon mande man. Lyckligtwis täffade han Herr IM -r hemma. Han införde ett rum, fullt af instrumenter, och midt ibland tem stod deras egå re, pröfwande ett insrument med owanligt wacker ton. M-r war ensam; en af Ctockvolms största fiolspelare, den berömte Ngjorde bonom sallskap, och det war vå Herr NMS underbara sirument Herr M. spelade. Charles stannade blogsamt wid dörr sedan ban intagit den stol, fom med en wink bjöds bonom af Vi hänryckre fiolpröfwaren, som interfolierade sitt spel med följande o hwilka Charles med häpnad förnam: oMimn Gud, hwilfen ton! — Nier några löpningar. Sy fen, bror NÖÄi. Djefwulen sjelf, tror jag, bor i det instrumen dror N—l. En tusenfsemhundrare — ech det i banfo. Åter en stulöpningar. Åwå susen — Tre tusen. — Der, ber, tag tillbafa ditt fördömda instrument, som jag för fottig att föpa.