I I Nå wäl; jag tror att jag wet hwem herrn menar. En ung, wacker flicka, är hon ide få? Jo, få widt jag kunde dömma wid en hastig blid, swarade Charles, som ej wille förräda, att han funnit henne långt mer än wacker, alldeles förtjusande. y. Blond till hyn och wälwext sedan? Det måtte wara bon, Clara Walter. Stackars flicka, hon har wisst ej räd att förlora några penningar. Det war ju penningar i börfen. N Det war högst obetydligt, swarade Charles, som framtog ssin egen börs, med inneliggande några 24skillinsstycken af silfwer. Hår är börfen, hwart skall jag gå för att sinna egarinnan? Jag tror att herrn gör klokåst i att lemna börsen åt mig; amsell Clara kommer hit på eftermiddagen — tror jag åtminftone — och skulle hon ej, få will jag gå till henne i afton, sedan Jag stängt ständet. Jag gör det så mycket lättare, som jag är så Ledt fom granne med henne. Wi bo åminstonei samnia hus. ag skall fåga herrn, att Claras fader ej gerna fer fremmande personer. Han är sjuk nu och fattig till på köpet. Han har sett ättre dagar och är nog swag nu att blygas för sin fattigdom, till hwilken han dock är oskyldig fjelf. i Härmed war Charles doc ingalunda belåten, utan gjorde den bena inwändningen efter den andra tills han wunnit sitt syfte och hllockat flädfrånds-frun allt hwad denna wisste om Clara Walter, hpwilket i korthet war följande: Clara Walter war enda barnet till en skicklig musikus, fom, linnan han blef lam i ena armen, innehaft en plats wid kongl. ofkapellet, hwilken han dock, i följd af denna sjukdom war nödfas ad att lemna. Walter war aldrig rif, men hade dock haft fin Boda bergning och lefwat i ett slags wälstånd, fom tillåt honom att