— Bättre det, än att Gud är det sedan. Jag dröjde derefter hos den gamla, tills sent på hösten, och on lärde mig mycket, tröstade och hjelpte mig, få att jag nu hopad. Når gumman hol på att dö, skickade hon mig till presten tt begåra nattwarden — då blef jag gripen och äter förd til ängelset. Jag slog mig snart lös, men då war gumman död. edan def bodde jag i gummans stuga, och lefde fom jag kunde, tan brott; men domen blef emellertid rättwisligen fälld öfver lig; jag förklarades fogelfri, och jagas nu af många, fom söka riset för mitt föllande. Numera wågar jag ide närma mig til bebyggda orterna; ty de fom ide förfölja mig, sky mig ändock J fruftan och fasa. Mitt krut är snart slut, och jag har då ide edel att lefwa af; jag måste antingen dö af swält eller falla för n förföljares kula. — Jnnan jag kan ge dig aflösning, sade pastorn strängt, så rste du lofwa mig twå ting; först att lemna dig friwilligt i rätt: isans händer, och sedan att återställa det stulna åt fina rätta are. — Jag har redan befltutat det, fade Logren lugnt. — Du hade ju andra tandar när du fom till mig? — Förlåt mig, pastor, jag wille bara höra hwad ni skulle ga. Ni Jade det rätta, och nu tror jag fullkomligt på er. Sfrif: mig nu! Kyrkoherden låt häften stanna, steg upp ur flådan, låt Logren läfalla och höll ett skriftetal utan life. Han fade fedan, att han itt orden på fina läppar ofwanefter. Sedan fullbordade han den eliga akten, under det norrskenet flammade i purpurrödt och bes dte hela himmelen. När det war slutadt, omfamnade Logren och kyrkoherden hwars