—————— —— Den Fogelfrie. En sann händelse från Finland. Berättad af Nepomuk. (Forts. ech slut ir Nr 28) — Gråt ide, fade hon, när jag i ångest wred mig på knå wid hennes fång. Gråt ide, ännu fan allt hjelpas. 2 Omöjeligt! jag år ju både mördare och tjuf. — Se på mig! år ide jag lugn? Gråter jag? — Du har aldrig syndat. — Dåre, jag har syndat mycket, men allt är förlåtet. — Du bar ide stulit. — Jag har ftulit. i — Du? omöjligt. Och har du ftulit, få war det wäl af nöd. — Nej, af elakhet. — Men du har åtminstone icke mördat. Jag har mördat. — Due Stackars gumma! — Jag har mördat min dotter! Sedan dess talte wi icke wid hwarandra på flera dagar; jag började att förafta gumman, och tänkte på att lemna henne. Jag anfåg henne skenhelig och känslolös. Slutligen sade jag henne det helt uppriltigt. Hon blef ide ens stött deröfwer, Utan swarade: — Hu talar sanning, och derföre har Gud skickat dig hit. Jag har icke ångrat mig nog, men ännu har jag tid till widare ånger. Jnnan du går, skall jag säga dig, huru underligt Gud ftyrt, och huru han på filtone tuftat mig fullkomligt. Jag trodde att jag war färdig, men nu ser jag att jag har mycket vöegråtet. Logren — jag är din mormor.