— — Det är din sista, mor, sade jag. Den will jag icke taga ifrån dig. — Behöfwer du den icke, få låt den wara. Ar du hungrig, få ät. Gud ger mig mera, om han will at jag fall lefwa längre. Hon fortfatte åter att läsa, och jag war werkligen få hungrig, att jag mottog hennes anbud. Jag lade mig äter mitt hörn, ty jag kände mig ännu trött. Emellerlid inkom en liten wallflicka till henz nes fång och nickade, utan att säga någonting; tog upp ur fin korg en mjuf kaka, bröt den itu, och lade den ena hälften på gum: mans fång. Just fom hon mille gå, fick hon ögat på mig, och hwiskade förskräkt till gumman: hwad är det för en? — En fattig man, fom gör dig intet ondt. Barnet nickade wänligt och förswann. Jag stadnade hela dar gen hos gumman, men gick ut om natten, och äterkom om morgonen med ett par orrar, fom jag stekte och delade med gumman. Pörtet låg afsides i obygden, jag beslöt att stanna qwar hos gum man för att hjelpa henne, och tillika att sjelf få wara i rv och hwila mig. Skogen war full af ungfogel och jag hade nyss förs sett mig med krut och hagel i öfwerflöd. Gumman war i början fåordig, men slutligen blef hon mera språksam. Hon bad mig lå ja för fig i fin bok, och jag läste efter hennes anwisning. Wi blefwo alltmera förtroliga med hwarandra, och jag med — boken. Jag hade wäl förut tittat i en och annan bibel, men aldrig läst deri med uppmärksamhet. Efter en månads förlopp kom jag på många underliga tankar, och anförtrodde åt gumman min påbegynta oro och min nya förtwiflan. Jag berättade henne upprigs tigt hela mitt lefwerne, och hon hörde derpå med stor uppmärksamhet. (Forts.)