sedan. Jag hade sutit fången hela förra wintren under ranfate ting, för en inbrottstöld, och för det jag slutligen mördat gäftgifwaren i Harjumaa af hämd. Jag begaf mig hit inåt Wasalän, och strök så obekymrad och förnöjd, fom en lössluppen fånge all: tid är, fram genom obygderna. Sent en natt, sedan jag under regn och åska gått wilse i färren, fom jag till ett enstakå pörte i skogen. Dörren war icke stängd, jag gick in, och då jag icke märfte någon innewänare, lade jag mig i en wrå att sofwa. tär jag wafnade om morgonen, war det full dager. Jag såg tig omfring. J stugan fanns stort ingenting annat, än en usel äng, och deri låg en gumma, så skrynklig och grå, som en game mal granbark. Hon läste i en bok och tycktes ide bry fig om mig. Alla menniskor brukade annars i första ögonblicket förskräckas för mitt wilda utseende. Mitt skägg och mitt hår war som nu, mina läder trasiga, i ett bälte af dast bar jag en skarp yra, och wid in sida hade jag ett skjutgewär. — Ar du ide rädd, mor? frågade jag. — Guds fred! swarade hon, utan att taga ögonen ur boken. — Hdmad läser du, mor? — Boken. — Det finns många böcker, gumma. Jag kan också läsa, å du tro. — Finns bara en bok, och det är den här. — Jag fteg fram och tittade nyfiket deri. Det war bibeln. Bag skrattade åt gumman, fom jag trodde tala af okunnighet. — Ar du hungrig? fade hon, få gå i kistan. Der ligger bröd. atten fan du skaffa dig sjelf. Jag war werkeligen hungrig, och öppnade kistan. Der fanns — lott er enda kaka bröd.