— Ö— s— — — — —— Jag lydde honom, utan att misstänka honom, ty han war ans sedd fom en redlig man. Han fryndade genast fin wäg, och jag fortsatte mitt göromål i stallet. Om en stund inträdde fronberjenina gen äfwen der, och sökte i höet och hafrelåren. — Gå opp efter mera öl åt herrarna, du! fade gåltginvaa ren högt, med en hemlig wink åt mig, att jag skulle wara förfiga tig. Då föll det en ar kronbetjeningen in att han först skulle miz sitera mig. En pung full med guldmynt fanns hos mig. Det war den stusna. Jag blef ansedd fem tjufwen, ehuru jag enständigt nes fade. Jag hade det oförståndet att wilja skona gästgifwaren, jonu bemött mig wäl, fördolde sanningen, och fade att jag hittat puna gen i hört. Under ransakningen lag han öfwer mig med böner och löften. Han föreställde mig att han mar fader för många barn, och att de skulle blifwa olyckliga om han blef firaffad. Jag wore deremot ensam, och han lofwade heligt att gifwa mig fema hundra riksdaler och ett godt betyg, och hjelpa mig öfwer till Swerigen om jag wille påtaga mig brottet. Jag gjorde Det, och blef straffad När jag sedan fordrade att han skulle uppfylla sitt löfte, och bjel: pa mig att i ett annat land återwinna hedern, wisade han mig på dörren med förakt. Jngen menniska trodde hwad jag fade för at bewisa min oskuld, sedan jag låtit straffa mig; jag blef afskydl och utskjuten från alla bättre menniskors umgänge och fom i dålig! sällskap. Jag blef snart tjufwars kamrat och slutligen deras ant förare. E dast en fort tid, då Snofwen på fina båtar med nu gra friwilliga fämpade met fienden i fjöarna, umgicks jag med red liga menniskor, men sedan kriget war slut, mäste jag återtaga mit yrke och mitt gamla följe. — Hur blef du wäckt till besinning? Åckt först sent! suckade Logren. Det war för ett halft å