Den Fogelfrie. En sann händelse från Finland. Berättad af Nepomuf. (Ferts. ir Nr 27.) etan kyrkoherden gjort honom alltmera förtrolig med sig, uppmanade ban henom, att upprigtigt berätta det wigtigaje af fin lefnad. Den fogelfrie biktade sin hela lefnad, under det färden gick sakta framåt på isen. Presten lyssnade med uppmärksamhet, och norrskenet flammade allt herrligare på himlen. — Jag minnes hwarken fader eller moder, sade Logren, jag war ett öfwergifwet barn, fem wandrade ifring i bygderna, ech i hwar stuga fanns alltid en bit bröd ät mig, ju mindre stuga ju större stycke, och hos de fattigaste tak öfwer hufvudet för natten. Åndtligen upptogs jag wid 12 ärs ålder hos en barmhertig landtz brukare, i Åbo län, der jag fid göra hwad jag kunde; samt äfwen läsa något. När jag blef fullwuren, och kunde tjena, söfte jag mig em i werlden efter lycka på flera ställen, och bytte husbönder beständigt, men fann ingen trefnad någonstädes. Wid tjugo års älder kom jag i tjenst hos gästgifwaren i Harjumaa; och det blef min ofärd. En förnäm utländsk resande, som dröjde en natt på gästgifwaregården, blef bestulen på en större summa penningar. En dag då ingen förmodade det, skedde undersökning på gåltgihvares ärden. Medan kronbetjeningen war uppe i gästgifwarens bygg: nad, fom han sjelf, inrusande till mig, som stod i stallet, såg fig omkring med förtwiflade blickar, gick hastigt fram till mig, och räfe te mig en silkespung, fem kändes tung, fastän han war liten. LÄGöm den åt mig, fade han, det år mitt eget, men jag fruftar att de taga det af mig.