Den Fogelfric. En sann händelse från Finland. Beråttad af Nepomuk. (Ferts. ir Nr 26.) Wi äro dock twå. Han år likwäl bewäpnad! tillade gub ben efter en stund. Kanske att jag gjorde Dumt; men jag tycker att det är bättre att mördas än att bli mördare sjelf. Bli inte ond på mig, herr pastore men jag wille ide fe blod på pastorns rena händer. Kommer Logren och säger något ondt, få skall jag ta ett nappatag med honom, så att pastorn fan fomma undan utan ftrid. — Gud år öfwer oss; jag fruktar intet för mig sjelf, men jag wille icke att de heliga kärlen skulle falla i röfwarehånder. Som de sålunda talade sinsemellan på finska, det enda spräk den gamla drängen förstod, kände kyrkoherden plötssligt att en tung hand lade sig på hans arel. Han wånde fig om med någon före undran, och såg en högst besynnerlig warelse sitta bakpå slädan. Wid första anblicken kunde man tagit honom för en äkta björn, ty en sådans ram låg werkligen på pastorns axel oc) ett stort spetsigt hufwud, mer hwita, blodiga tänder grinade wildt ett par tum öfwer hans öron, men under detta syntes någonting fom lif: nade ett par menniskoögon, hwilfa stirrade fram ur ett snösprängdt wirrwarr af skägg och hår. Mannen hade tydligen med myden skicklig het pädragit sig en rå björnhud. 2 Bli intet rädd, herr pafter, jag will er intet ondt, fade han och fåg på kyrkoherden med ett par ögon, fom wid norrskenet syntes mörka, men dunkla och milda. — vad är du för en karl? Hwad heter du?