Helsingborgs-Posten – 2 april 1853, sida 3

sammanhängde i zenith kring ett ljust skimmer, som syntes wara den medelpunkt, hwarifrån de, lika blixtar, men tysta och lodräta, än förlängande sig, än förkortade, ilade upp och ned med blickens hastighet, såsom himmelska sändebud mellan zenith och horizonten, mellan den wakande deroppe och de slumrande härnere. stölden blef allt bistrare; kyrkoherdens långa, hwita hår, fom hängde ut ofiver pelskragen, blef ännu hwitare af isperlor; den modiga springaren fnös och sprang allt hwad han förmådde, men hur han fnös, få fick han äfwen ett helt skägg af snö kring muns nen, och ett helt garnityr af de bizarraste juveler i mahnen. — Tänk om wi skulle möta Logren igen! fade kyrkoherden, fom tyckte fig fe något skymta på afstånd. Man fan ej lita på en sådan menniska, eller på ryktena om honom; han såg mig far ra, och fan ha gisfat att jag Har med mig sockenbudstygen; han kunde blifva frestad af dem. — Nej, herr pastor, swarade den gamle drängen tryggt; wid min själ! Logren har aldrig begått kyrkotjufnad, och inte ofredar han någon prest, allraminst pastorn. Det berättas om honom, att han i julas under ottesången, når alla menniskor woro inne ifyrs kan, klåttrat uppföre kyrkmuren, och stått och lyssnat på pastorns predikan hela tiden, och icke begifwit sig bort, förrän pastorn läst wälsignelsen i ottan. Logren är en menniska. — Men han år en mördare! swarade pastorn doft. Om han kommer öfwer of, hwad skall jag annat göra, än wisa honom mynningen af min studsare? — Gör det fritt, pastor, jag har skjutit ur skottet, på det ingen olycka skulle hända. . s — Din oförsigtiga drummel! wi äro då wärnlösa! (Forts.)