föra bud hos den nådiga rättwisan, men Logren sijäl blott hos de stora och rika, och derföre är skriket så starkt emot honom. — Logren är en skurk, min wän, det år slutet på saken; och jag knäpper honom om han kommer igen innom skotthåll för min ftudfare, få sannt jag heter Strömer! fade kyrkoherden med hög rött, i detsamma han swängde förbi en insnöad landtudde. Ett genomträngande skri af förtwiflan och fasa genomträngde luften i samma ögonblick, som kyrkoherden uttalat dessa ord, och en ludne framskymtade ännu en gång, men förswann genast iden jocka sjömisten. Kyrkoherden blef tankfull och tystnade, och ångrade sitt håftia utbrott, så mycket mer som den olycklige tycktes hafwa kunnat öra det. Han fortsatte sin resa, anlände till den döende qwinnan, röstade och uppbyggde hennes hjerta i de sista stunderna, meddes lade henne den heliga nattwarden, och fåg henne en timma derefz ter uppgifwa andan i fina armar, samt aterwände med sin släda öfwer sjöame till hemmet. Sjömisten hade förswunnit, och de klara stjernorna utgjöto sitt stilla sken öfwer de hwita klippstrånderna och den hwita sjön, som sielf syntes lpsa. När de lemnat längt bakom fig den wänliga ärdens sken, fom glänste på en gång för ett wördnadswärdt lif ch länge beledsagade dem på wågen, kommo de åter ut på den breda sjön, der strandens skogbewurna klippor syntes i fjerran, får som fransar och spetsar på det stora hwita täcket, hwarunder den religa sjön slumrade med allt sitt fördolda lif. Ju längre det ed mot natten, ju ljusare blef det, men också allt kallare. Ett norr en utbredde fig, i början ffäljwande och wexlande, kring den not a himmelen, men utwidgade småningom äfwen till öster och wester sitt wälde; strälarna blefwo allt tydligare och bestämdare, och —