Helsingborgs-Posten – 2 april 1853, sida 2

A22— —————— att skjuta den bofwen. Det hade warit att befria samhället från ett wärre wilddjur ån en björn. — Atminstone får inte pastorn skjuta honom få länge jag ä med, i fall han synes en gång till, fade den enwisa finnen, ty de blef det slut med of begge. — Hur få? — So, passtorn kunde ide wara prest mera, och jag kunde ick tjena hos den, som hulpit skarprättaren. — Tror du att ingen am skall fälla honom? frågade pastorm med en hastig blid, för att göra slut på hans illbragder? — Dan gör aldrig godt folf illa. ten till flut skall han wål få fin baneman. Det är få fert ett pris fatt på hans hufmud:! — Hundra silfwerrubel! och många wilja ha dem. — Nå, då får han snart sim bane. — Ja, ja, men olycklig den, fom fäller honom. Logren ha hotat att gå igen. Gubben berättade widare flera af Logrens bragder, huru ha blifwit förföljd af fossacker, men kommit undan i skogarna och p sjöarna, genom fin noggranna kännedom af traften. Han beskyl des för många mord och för mordbrand, samt för oräfneliga in brott i hela Finland, men gubben som helt hwiskande berättade de ta, lifsom om han fruktade att Logren skulle höra honom, tillade högt — Man ffyller på Logren, allt det, fom nog andra görd Logren är en god menniska i botten, faftån han kommit på will wägar. Han har alltid warit de fattigas wän. Wanliga tju war stjäla helst hos fattigt folk, stackars gummo: och gubbar, so ide funna förswara fig, och ide funna låta höra utaf sig, o —