bar af på förmiddagen med en rask trafware af det finska slaget, för hwilfa en mil i timmen är hwardagsgöra. Hela sjön war betäckt af en tjock sjömist, så att man icke såg långt ikring sig uti det hwita, dunkelt upplysta snöskimret, men fös re pastorn förde gummans fon, med en häst, fom hittade wägen sjelf, så att det blott behöfdes att låta det gå undan på den glatta och jemna snöytan. När de begge slädarna ungefär woro halfwägs, och långt ute på den en qwart mil breda sjön, ökade den första körswennen fars ten på fin springare, med några annars owanliga piskrapp. Par storns häst följde friwilligt efter med lika fart. — SHwad äår det der? En björn, tror jag! skönt! — 2 Han kastade tömmarne åt sin gamla dräng, som satt bredwid i sldan, och drog upp fin studsare, fom alltid medföljde på fådana utfärder, skarpladdad. De woro just på sidan om wilddjuret, fom otydligt wisade fig längst bort, der snömisten tycktes sammanpacka fig till ett hwalf. Pastorn lade till ögat, men den gamle finndrängen gjorde en twär swångning med häst och släda, få att mynningen plötsligt rycktes från målet. Emellertid förswann den ludne i det hwita mörkret. — Swad kommer åt dig gubbe? frågade pastorn något förtrytfam, i det han ftoppade ned ftudfaren under björnfällen: det hade icke warit få illa, att få stjuta Nalle nu, han fan ide ha förtorat mycket af sommarhullet. — Herr pastor! det war icke Nalle! genmälte gubben torrt. Det war en ann! Och ånyo syntes längst bort i dimman en luden ge: stalt, få lik en björn, att pastorn ånyo ryckte upp studsaren. (Forts.)