Helsingborgs-Posten – 29 mars 1853, sida 2

å OA ———— — — — — —— chaos; der finnes ännu säkerligen månget berg eller moras, der menniskofot icke trampat, och glömda wäsenden från en förgåten werld synas trifwas der ännu, när solen glittrar på de wåta hål: larna, och dimmorna blott fatta smyga fig undan mellan messiga trädstammar. Dylifa föreställningar uppstodo hos mig, när jag häromdagem hörde en berättelse från Det inre af Finland; jag beslöt att återa gifwa den för mina läsare, men kände i följd af bet antyddda, swårigheten att omgifwa händelsen med en ram af fann naturd skildring. Ehuru jag måste afsäga mig detta, få fan jag dock ide un: derlåta att meddela sjelfwa händelsen för fin egen skull, och jag skulle önska att funna göra få mycket intryck på läsaren, fom min sagesman gjorde på mig, under det han talade med denna egen? domliga finska betoning, fom fordom ljöd få komisk för oss här hem ma i moderlandet, men numera lingar lifa tragisk, fom Får. Ungefär midt i Finland, der trenne län sammanstöta, Tawa stehus, Kuopio och Wafa, samt i det sistnämnda, ligger Lankar församling, öster om stora obygder, genomskuren af ett stort wat:en drag, som är en fortsättning al Pichipudas sjöar, och hänger till sammans med Pajäne, samt slutligen går ända ned till Finska wiken J början af wårt århundrade hette pastorn i Laukas J. K. Strömer, och war en man, som njöt sina sockenboers allmän förtroende, såsom en werklig själaförjare, wilken hwarken hänga sig uteslutnde åt en werloflig ekonomi, eller instängde sig uti e ensidig andelighet, utan lefde midt ibland folket, fåsom en Paulus och war deras allt i allo: rådgifware, hjelpare, förmanare och tr: stare, ofta sträng, men aldrig oförsonlig, alltid faderlig, men a drig vagt eftergifwen.