Den Fogelfrie. En sann händelse från Finland. Berättad af Nepomut. Har Finland ingen målare? Wisst måste det wara skönt, e gendomligt och underbart skönt, detta land i den höga norden, wil: fet är uppfyldt af oräkneliga fjöar, fom kröka fig i otaliga bugter mellan uddar och holmar midt inuti ett bergigt land? Dessa fors far, fom fedan ärtusenden brusat ohörda i sjerran trakter; dessa mörka moar, som endast björnar bebo; dessa djupa skogar, der als drig yxa dånat, hwilka, ehuru de fordom mangrannt stupat för miksbreda eldar, stått upp igen och stå der ännu, glömmande förs gängelsen; dessa de bergiga hojders solbelysta sluttingar, der fälls synta blommor utweckla en underbar fägring, fom ingen Liang ännu betraktat; dessa oupphörligt olika landskap, som ömsom öfvergjus tas af en nattfri högsommars guld eller betäckas af winterns gniz strande silfwer, eller af wårens blomsterflöden eller af höstens bros kiga mantel — skulle icke allt detta hafwa funnit någon enda stor finsk målare? Cller är denna natur för mycket skön för att kunna framtrollas på dufen, och dess infödda betraktare i följd deraf så fördjupade i äskådningen af den oefterhärmeliga werldsmålarens werkliga skapelser, att Ingen dödlig wågat fatta penseln, eller mes tat hwar han skulle taga färgerna? Så måste det wara, ty annars ffulle Finland hafwa frambragt mången Ruysdal eller Fahlerantz. Jag wet icke om jag uttrycker mig rätt, men det förefaller mig, som om den finska naturen har någonting urfriskt, som på: minner om skapelsens ungdom; ljuset har ännu icke der fullt befe grat mörkret, men glänser få mycket skönare jemte fin dystra mot: sats; moarnas dimmor äro så täta, som om de nyss uppstigit ur