— — ning, som Gud och goda menniskor kunna fröjda fig åt. Jag wet att du en gång wågat ditt lif, för att rädda ett annat menniskolif, — Når fan war det, frågade han förwånad och, fom det tyd: tes, nästan förargad öfwer en sådan tillwitelse. — När du räddade den här gossens syster från att drunkna. —, Ha, ha, ha! skrattade han, wågat lifwet! Flickungen låg ända inwid stranden, på ett par alnars djup. Och om hon också legat längre ut, så kunde jag ju simma. Jag wågade ingenting, och Då kunde jag wäl för ro skull göra få mycket. Det skulle ha kostat mig lika litet att kasta ungen i ån, om hon warit mig i wägen. Hu: det war en förhärdad best, jag skyndade mig att lemna onom. Om jag stanuar qwar så länge, hade den bofwen sagt. Jag will lifwäl hoppas, att de den här gången hålla honom fast. Jas hade tillfälle att fe den beklädnad, fem war ernad åt honom. Gud beware of! Det war ingen swärighet för mig, att få uttaga Janne på mitt answar, att han skulle inställa fig, när han påfallades. Och nu ha wi honom här utan fläck, Gud ware lofwad! Och det får ger jag, den hår resan, ehuru hon wisserligen har warit befhwväre lig, har gjort mig hundrafallt mera nöje, än den herrligaste lut resa kunnat göra, efter det lyckats mig att bidraga till den stackars gossens frigifwande. — Gud förlåte mig! bär sitter jag och yfs fom en triumfator, jag arma stoft! och har likwäl uträttat ingens ting, alldeles ingenting. Hwad hade jag kumnat göra, om ej flume pen — som wi otacksamma menniskor falla det — om ej Guds försyn welat, att brottslingen juft nu ffulle bli gripen? Men nu tänka wi inte mer på den bofwen, utom för att bedja.