smula mer eller mindre gör ingenting — om jag stannar qwar så länge, tillade han med ett skratt. Det war förskräckligt att se en sådan förhärdelse, ej det mine jta tecken till en bättre känsla. Men, frågade jag, hwad tänkte du att winna med den elakheten, att insmyga det stulna pitschaftet i den stackars gossens låda? ( — Ah, jag tänkte just inte att winna någonting, men jag tänkte: nu blir det genast visitation hos husfolket, och då hitta de det der, det kan inte skada. Se, jag hade ett litet agg till pojken, för det utt han gått mig ur händerna. Jag bade tänkt att ta honom med nig, en sådan der liten tosing fan wara nyttig att ha, wid fom iga företag. OM det war en qwick, rask pojfe, det hade nog funlat bli någonting af honom. Jag ångrade mig fedan, inte för )ans skull, men det war dumt gjordt af mig. Det skulle ju fun: ha hända, att när de fatte hårdt åt honom, ffulle juft det funna krämma honom att röja mig. Men han hade gjort ed på, att inte ala om, att jag funnits på orten, och jag kunde wäl för det mes a lita på att, ett fådant der kräk skulle anse fig bunden deraf. jag skall wara tacksam emot honom för det. Se, om jag wille ara elak, få funde jag inför rätten säga, att han war ifomplott med mig, att han släppte in mig och fit pitschaftet och pengar till så fin andel, och han skulle ätminstone inte slippa ut få snart. Men et fan wara nog med hwad han nu fått. Jag wille likwåäl, fortfor prosten, ej ännu öfwerge hoppet, it der funnes någon mensklig känsla awar, blott jag förmådde wäcka en. Kanske skall minnet af någon god handling, fom förirrat fig land de många brotten, kunna uppmjufa det hårda hjertat, tänkte 8, och jag påminde mig den enda goda gerning jag wisste af ho: om. Du har wäl också, fade jag, fmakat nöjet af en sådan ger: