Helsingborgs-Posten – 22 mars 1853, sida 2

—— — —— —— träffade honom, då stölden hos kommerserädet begicks, hade Anders brutit sig ut ur ett nytt fängelse. Att han då besölt Jannes mor, war en fullkomlig osanning, äfwensom att han ernade sig dit till: baka. Anders war för Elof, mt, straxt efter en werkställd rymning, bege fig till en ort, der han war få känd. Det war således rem tillfällighet, att han tråfrade Janning n i affeende på gummans och hennes dotters fotresa, som då ej en gäng war påtänkt.) ö Prosten fortfor: Jag begärde tillstånd att få besöka fången, jag war nyfiken att fe om Det war denfamme; det bewiljades lätt, Jo, det war werkligen han, jag igenkände honom genast, och äfmer han tycktes igenkänna mig. — Du har då werkligen hunnit få långt på brottets bana tilltalade jag honom. — Aja, swarade han med hån, jag har hunnit ett bra stycke nog. Herrn måtte inte ha striftat mig riktigt första gången, jag fände åiminstone ingenting af Det. Jag ryste öfwer en sadan fräckhet. Känner du inte åtminsto ne något samwetsagg öfwer, att pu nu wållat en menniskas död frågade jag widare. — Ah, swarade han kallt, med en arelryckning, sådant der ka hända få lätt. Jag har aldrig bedt någon menniska gå i wäger för mig, när jag åt ute på förrättning. Det (åg mig naturligtwis mest om hjertat, att få den här gos sens oskuld uppdagad. Jag frågade derföre Anders: du måtte wå ej nu wilja försöka att neta, Att du begått stölden hos fommerfr rådet ? Jag har inte tänkt neka för det. swarade han. Den hö gången lära De wäl i alla fall tänka frilla så till för mig, att e