qHG— ————— WO-:!;ni3 Anders i Lugnet. (Af A—r.) (Ferts. o. slut fr. nr 22.) Gud ensam wet, hur warmt jag tackade honom för den Iede ning, jag nu fått. Jag skyndade tillbaka till min stackars gosse här. Jag fade honom, att den sannskyldiga tjufwen nu wore gris pen — jag sade det med mera fäterhet än jag då, Gudnås, hade fjelf — att han, Janne, säledes nu kunde hoppas att bli fullfome ligt frikänd, men att det i alla fall wore hang owilforliga pligt, att inför rätten fannigsenligt redogöra för hela sammanhanget. Att det således ej tjenade till något, hwarken för honom fjelf, eller den han önskade skona, att nu mera dölja något. Nu ändtligen lät han öfwertyga sig, och afgaf för mig en fullständig berättelse. Stackars gosse! han hade intet handlot fullkomligt rätt, men något godt war det wäl ändå i hang enwishet. i Och nu berättade prosten för fällffapet de omständigheter, fom läsaren redan kärner. — Nar jag, fortfor prosten, af Janne hörde den der benäms ningen: Aaderd i Lugnet, började jag leta i mitt minne. Jo, jag hittade werkligen på, att jag för åtta eller nio är fedan hade ffrif: tat en person, fom kallades få. Han har förmodligen haft fiera namn sedan. Jag war då i en annan församling. Mannen, eller rättare sagdt ynglingen, ty då war han ännu ej annat, hade begått en inbrottsstölp, förenad med öfwerwåld, och skulle undergå der förhatliga, få kallade fyrfftraffet, innan han affördes till fästning. (J parentes får jag berätta för låfaren, att då Janne första gången träffade Anders, hade denne werkligen nyss blifvit frigif: wen, efter ett twåårigt fäftningsstraff. Når han fednare gången