— —-G -——a—y?rliiit fommit i hans gömmor. Jag måste tala wid honom, jag bord tro mig ha någon förmåga att werka på honom. Jag reste föle des till staden, dit han blifwit förd. Det blef ingen swårighet, att få tillstånd att tala wid honom, men att förmå honom till befån: nelfe, det blef swårare än jag hade wäntat. Jag såg att han hade en smärtsam strid mellan behöfwet att tala sanning, och något, jag wisste ej hwad det kunde wara, som höll honom tillbaka. Att det war fammets-ffrupler, kunde jag doc sluta. Kort sagdt, wid mitt första samtal med honom kunde jag ej komma längre än att han ej nekade, att han wisste det som jag wille weta, men han fick ej, han wågade ej yppa mer. Jag måste lemna honom. Jag tänkte: 2 wid näska samtal skall det wäl ändå lyckas mig att framlocka eller för henom. sanningen, och förr är det ej möjligt, att göra något ör honom. När jag kom ut, såg jag utanför fängelset en stor folksamling. Jag gjorde mig underräftad om orsaken och fick weta, att man just nu infört twå grofwa brottslingar, som man lyckats att gripa, un: der det de woro sysselsatta att begå en kyrkostöld. De hade förs swarat fig förtwifladt, så att till och med en man blifwit ihjelflaz gen. Den ena af illgerningsmännerna war boende i den förfams ling, der inbrottet i kyrkan skedde. Han hade länge warit misstänkt för särskilda stölder, men aldrig förr än nu warit ens få åtkomlig, att han kunnat lagföras. Den andre, denfamme fom hade föröf: wat dråpet, war okänd. Wid risitation i den förres bostad hade en mångd saker blifwit funna, förmodligen frukten af gemenfams ma stöldenr. Sakerna woro medtagna, jag fick på begäran se en vel af dem, och igenkände — hwad tycks mål? — kommerserådets flocka. ö ö (Forts.)