unde lemna ensam hemma. Men ju närmare jag fom, desto glaz are blef jag. Om några timmar får jag fe honom, tänkte jag, ch då blir allt bra igen. — Och så fid jag på en gång det hår aget. — Ja, kåra gumma, jag skulle så gerna wilja ge dig någon röst. Allt hwad jag kan göra år att försäkra, att jag wisst ej kall öra några stränga påstäenden emot honom. Och troligen fan ej ätten dömma honom utan ftarfare bewis, än de anledningar, fom ut ligga honom till last. Det är således allt skäl att hoppas, att an blir fri. Men hwad wistandet i mitt hus angår, få fan du nna, att det ej mer ffulle funna bli godt och förtroligt fom förr, et måste således upphöra. När förtroendet år borta, har fam tanlefnaden ingen glädje mer. — Och det skulle wara en tröst för mig! Han skall bli fri! a han skall få gå lös, med en skamfläck, fom han ej skall funna ätta af fig få länge han lefwer, och förskjuten af den, fom han ulle wilja gå i döden för; det wet jag att han wille göra. När 19 wandrade sista tunga stegen hit, då bad jag: Gud beware hwar tenniska ifrån en sådan julafton! och då tänkie jag på nådig herrn ed. Tänk nu med gedhet på min gosse och laga han blir fri ind, riftigt med heder frikänd. Att de bara släppa honom lös, m en misstänkt brottsling, fom hwar menniffa fedan skulle peka gret åt — nej, så får det inte bli. Jag måste ju då ta min sse med mig, och wandra långt, långt bort, der ingen känner of. ag ffulle inte förffjuta honom, jag wet att han är oskyldig. Och ud wet det också, derför skall han inte tillåta att det stackars bare et får lida för elaka menniskor. Gud skall nog upptäcka den brotts ge, det tror jag nog, fullt och fast. Han behöfwer ju inte göra got underwerk för det.