Helsingborgs-Posten – 18 mars 1853, sida 2

——— —— — — — — funde inte lita på det der folket, de fade också en gemen lögn, attil min gosse hade stulit. — Kärå gumma! jag wet hur smårtande det måste wara för! en mor att höra, men jag kan ej hjelpa det. Jag är nödsakad atti säga det, det är mer än starka anledningar att tro, att det werfs: ligen förhåller fig få. — Nej herre, han har inte stulit. Jag har många gånger sett! honom hungrig, oc) han har inte rört wid en bit bröd, fom inte hörde honom till. Han lider orättwist, få sannt jag tror på Gud.? Förlåt mig, nådig herre, det är inte min mening att säga, att herrn welat göra honom orätt. Jag wet nog hur god herrn warit emoth honom, och så olycklig jag nu år, ber jag ännu att Gud måtte ha hört alla de böner, jag uppsändt till honom för dem, fom gjort få mycket för mitt barn; men herrn har inte kunnat fe honom in i jertat få, fom jag har kunnat. Jag wet att han är oskyldig, och det skall jag säga inför rätten. Om jag kunde få aflägga ed föri honom inför rätten! Men det får jag wäl inte? — Och det skulle du werkligen wåga? — Sa, få säkert; herrn skulle nog få höra jag skulle inte darra på målet. Men jag fan wäl förstå att jag inte får det. — Jag wet inte hwad det fom för en oro öfwer mig, jag hade inte hört. något ifrån gossen på en tid, och då war det på en gång fom om någon skulle ha sagt mig, att han war i någon fara. Jag wisste inte hwad det kunde wara. Kunde han wara sjuk? Det wore wisst möjligt, men inte hade jag jult något skäl att tro det. Atl han gjort något ondt? Nej, det tänkte jag aldrig På. Jag förs föfte att flå ifrån mig, men det wille inte lyckas. Och få måst jag ge mig af den långa wågen till fots, flera mil. Det war int få lätt den hår årstiden, med ven lilla flickan, fom jag inte Helle: