Anders i Lugnet. (Af A—r.) (Ferts. fr. nr 21.) Det war sjelfwa julaftonen. Kommerserådet hade skickat ett bud, för att bjuda prosten, som wat enkling, att tillbringa aftonen i familjens sällskap. Ny förtret! Prosten hade rest bort för flera dagar fen, hette det. Dagen hade framskridit tung och dyfter, få olik de förra årens julaftnar. Det war redan skymning. Då anmäldes att en fattig hustru, åtföljd af en liten flicka, begärde att få tala wid fommerferådet. an befallde att hon skulle insläppas. Då inträdde en torf: tigt flådd, gråtande qwinna, åtföljd af en flicka, fom äfwen fnyfz tade. — Jag wille önska nådig herrn en gladare jul, än min blir, började hon, all Guds nåd od — — Guds förlåtelse. Hwart ha de fört min gosse? KLommerferådet igenkände nu Jannes mor. Han war i en plågs sam förlägenhet. Det war honom nästan fom om han nu warit skyldig att stå till doms, derföre att han ej kunde återlemna hennes fon lika ren, fom han emottagit honom af henne. Kära gumma, fade han, af din forg fan jag fe, att du redan wet hwart de fört honom. Co Sa, jag wet det; en half mil härifrån fick jag weta det, när jag få gladt frågade efter min gosse, efter jag redan war få näs ra, att jag trodde mig funna få höra något om honom. På den halfwa milen ha stegen warit tunga. Gud beware nådig herrn ifrån att trampa sädana fjät, herrn har sjelf barn och — sorgen fan komma på många fått. Men jag trodde att jag säkrast skulle få höra det af nådig herrn, fom låtit dem föra bort honom. Jag