a — Men den plågsamma owissheten! — Fröken Dora fick ej en glad blick af sin bror. För Hitma och Richard war äfwen glädjen borta. Janne hade warit så tjenstaktig, så flitig, så beställsam, få fintlig att hjelva dem med deras små tillställningar, deras små syrpriser åt för: äldrarna och åt hwarandra. Han hade warit begges, förtrogna, och så pålitlig, tystlåten, fom det egnar och anstår en julaftonsföre trogen. Men det war ej blott egoistisk saknad, det war Det goda hjertats lidande, wid tan en på hur olycklig den beskedliga Janne or måste känna sig. (Forts.)