———— — — — mor, och den föreföll honom nu misstänkt. Med ett ord, det war snart inom honom afgjordt, att Anders war den brottslige. Men det war med brännande smärta den wissheten inpräglas des. Hwad skulle han ej welat lida heldre, än att nödgas anse fom en grof brottsling den, fom hittills stått få högt för honom. Och nu, skulle hon ännu anse fig bunden af det löfte om tyftnad, fom han gifwit honom? Han kunde ej göra sig reda för det. Det war ju till och med bekräftadt med en ed, det war rysligt. Och i alla fall, hwem skulle nu efteråt ha trott hans berättelse? Kanske att den möjligtwis blifwit trodd, om han afgifwit den genast. Oh den stackars gossens tankar på fin mor! Hwad skulle hon känna wid underrättelsen om det öde, som träffat honom? Skulle hon tro honom brottslig? kunde hon det möjligen? Ånef, det kunde hon ej, men hon skulle i alla fall få weta, att han blifwit fängslad fom en brottsling. Månne hon skulle få beföfa honom? han hade ännu ej wågat fråga det. Och hwad skulle hans eget flutz liga öde bli, om han ej lyckades att bewisa fin oskuld? Stackars gosse! bewäpna dig med tålamod! bered dig till en början på att inom fängelsemurarne få tillbringa din julhelg, som du wäntat dig så glad i det trefliga hemmet. Julen war kommen, men man kände icke mer igen den inom kommerserädets familj. Han sjelf gick dyster; ju mer han tänkte på gossen, ända ifrån det ögonblick, då han såg honom så rask och glad wid grinden och i sin mors stuga, och då han följde ho: nom med tankarna under hela den tid, han tillbringat i hans (kommerserädets) hus, desto orimligare ansåg han bet, att han fun nat begå brottet, defto benägnare blef han att anse hans oskuld som möjlig. Och då kan ju ännu, oaktadt det obehagliga uppträde fom ffett, allt bli godt igen, blott man kunde komma till wisshet.